God morgon, bloggen.
Den stora tröttheten kom igen. I samma sekund som den sista tonen i "den blomstertid" klingade ut säckade kroppen och själen ihop. Det är över.
Bra stunder har jag tagit mig till skolan för att hänga med de som ännu är kvar. Vältrat mig lite i separationsångest och stannat kvar i samtal i solvarmt gräs lite längre än jag egentligen orkat. Så har jag sovit. Fjorton, femton timmar i sträck. Tackat nej till att vara barnvakt fast det blev jobbigt för mormor och morfar att komma så tidigt på morgonen. Bråkat lite med oroliga och otåliga föräldrar. Insett att jag inte kommer att komma till Sandviken före sommarstängningen. Väntetiden utökas med sex veckor. Minst. Oroat mig över hur pengarna ska räcka till de närmaste månaderna. Ryckt på axlarna och tänkt att det löser sig utan att riktigt förstå hur det ska vara möjligt. Sagt ifrån att sitta med i orkestern på återvändarkonserten. Bitterljuva känslor. Lättnad och besvikelse. Jag saknar den tid då känslor inte var dubbla.
Bestämt mig för att åka till Uppsala och fira E som tar studenten. Vänder och vrider på kreativiteten för att få till en billig men värdig present som jag verkligen vill ge henne. Längtar och bävar inför resan. Som alltid. Inför umgänget såväl som själva transporten. Orkar jag? Kommer smärta och trötthet förstöra allt det fina jag vill vara med om igen? Hur mycket kommer mina händer tillåta att jag pysslar? Hur kommer stela, ömma fingrar påverka resultatet? Nästan som med fiolspelandet som nu för alltid under en liten stund är slut.
Inlägget speglar dåligt hur jag känner mig. Visst finns oro och tvekan i det mesta och mycket är svårt just nu. Jag undrar varför orden om glädjen över det öppna fönstret, solen och längtan efter vännerna är svårare att plocka fram. Så nattsvart är det inte. Mycket glädje och segt hopp finns kvar. Med tröttheten kommer även lugnet när man insett att tröttheten inte ger sig av.
Bra stunder har jag tagit mig till skolan för att hänga med de som ännu är kvar. Vältrat mig lite i separationsångest och stannat kvar i samtal i solvarmt gräs lite längre än jag egentligen orkat. Så har jag sovit. Fjorton, femton timmar i sträck. Tackat nej till att vara barnvakt fast det blev jobbigt för mormor och morfar att komma så tidigt på morgonen. Bråkat lite med oroliga och otåliga föräldrar. Insett att jag inte kommer att komma till Sandviken före sommarstängningen. Väntetiden utökas med sex veckor. Minst. Oroat mig över hur pengarna ska räcka till de närmaste månaderna. Ryckt på axlarna och tänkt att det löser sig utan att riktigt förstå hur det ska vara möjligt. Sagt ifrån att sitta med i orkestern på återvändarkonserten. Bitterljuva känslor. Lättnad och besvikelse. Jag saknar den tid då känslor inte var dubbla.
Bestämt mig för att åka till Uppsala och fira E som tar studenten. Vänder och vrider på kreativiteten för att få till en billig men värdig present som jag verkligen vill ge henne. Längtar och bävar inför resan. Som alltid. Inför umgänget såväl som själva transporten. Orkar jag? Kommer smärta och trötthet förstöra allt det fina jag vill vara med om igen? Hur mycket kommer mina händer tillåta att jag pysslar? Hur kommer stela, ömma fingrar påverka resultatet? Nästan som med fiolspelandet som nu för alltid under en liten stund är slut.
Inlägget speglar dåligt hur jag känner mig. Visst finns oro och tvekan i det mesta och mycket är svårt just nu. Jag undrar varför orden om glädjen över det öppna fönstret, solen och längtan efter vännerna är svårare att plocka fram. Så nattsvart är det inte. Mycket glädje och segt hopp finns kvar. Med tröttheten kommer även lugnet när man insett att tröttheten inte ger sig av.
Kommentarer
Trackback
