Smärtskola

Nu är det min tur. I början av april blev jag remitterad till smärtskolan i Sandviken och nu är det äntligen min tur. Jag visste att väntetiden skulle bli lång, istället för det vanliga löftet att kallelsen skulle komma inom 90 dagar kunde det dröja 120 den här gången stod det på remissbekräftelsen. Den har dröjt något fler dagar men nu är det alltså dags.

När man kommer dit får man träffa en läkare och flera sjukgymnaster för att lägga upp det schema som sen ska följas måndag till fredag i minst sex veckor.

Sex veckor. "De flesta som vill och kan åker hem över helgerna." sa sjuksköterskan som ringde. Det var möjligt att jag skulle få komma redan i mars eller kanske till och med i februari.

Till sist kom vi överens om att jag ska ringa när jag är klar i Uppsala. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till att åka. Jag har ju vetat att remissen funnits men när det drog ut på tiden och så mycket annat hände glömde jag nästan bort den.

Smärtan är det som får mig att känna mig sjuk. Smärtan och tröttheten. Dagarna utan kramper blir bara fler och fler vilket talar för epilepsi men också för en medicin som hjälper. För ett vanligt liv med risk för några biverkningar men utan dödsångest och trappskräck. Ett bra tag har jag tänkt att det här inte funkar egentligen. Jag orkar inte egentligen. Men det får gå ändå. Utan att jag vet hur länge det ska behöva gå ändå. Och nu har vägen till ännu en "enkel" lösning kommit närmare. På checklistan för fibromyalgi får jag 20 av 22 rätt.

Tanken på epilepsi och fibromyalgi både skrämmer och lockar. "Det borde inte få vara så!" sa E med eftertryck när vi pratade om det. Jag kan hålla med men jag har hellre två tråkiga diagnoser än bara vetskapen att något är fel och att det inte går att göra något åt det. Om jag fick bägge diagnoserna skulle jag kanske sluta fantisera om svårupptäckta hjärntumörer, skelettcancer och benskörhet. Att komma till Sandviken betyder att någon tror att någonting går att göra. Det behöver kanske inte vara så här. Det kan bli bättre. Men att den värk jag haft i tre år ska försvinna har jag väldigt svårt att tro.

Samtidigt är jag rädd att jag inte har "tillräckligt" ont. Vissa kommer dit direkt från sjukhus, sa sjuksköterskan. Jag går i skolan och bor ensam. Jag klarar allt med nöd och näppe men jag klarar det. Är jag berättigad den hjälp jag erbjuds? Dumma tankar och onödiga frågor men de har mig i ett fast grepp.

Så är frågan när? Att vara borta i sex veckor passar aldrig bra så egentligen tjänar det inget till att fundera. Åker jag direkt blir jag kanske utskriven lagom till min andra sökning, missar den första och har inte övat på sex veckor. Är det ens någon idé att försöka då? Jag ges också möjligheten att skjuta på det till efter sökningarna. Då talar vi om sommarlovet. Jag kommer att flytta till en ny stad, kanske behöva köpa en ny fiol och har lovat min äldsta bror att bjuda honom på en tågluff. Tågluff eller inte har jag inte mycket annat till val än att jobba i sommar. Hinner jag bli utskriven innan första perioden börjar är chansen åtminstone lite större att jag klarar av att jobba. Jag vet att det inte finns några garantier men just nu känns tunga lyft och långa dagar väldigt långt borta.

Jag försöker tänka på att allt inte behöver vara så allvarligt. Kan jag inte jobba får jag säga upp lägenheten eller låna pengar. Mitt liv med musiken är inte slut om jag inte kommer in någonstans till hösten. Jag är förmodligen den enda som upplever att vågen mot otacksamhet, ovärdighet, otillräcklighet och en massa andra ord som börjar på o som nära att slå över. Frågorna är stora men inte större än vad man gör dem. Det är mycket att ta ställning till och det är jobbigt nu men ingenting är livsavgörande. Det är inte kört. Bara lite grann.


Kommentarer
Postat av: Fröken

Jag vill att du funderar ut ett bra svar till varför du vill fortsätta studera musik till hösten. Det är lätt hänt att man bara fortsätter utan att man vet varför. Karin har hoppat av musikerutbildningen i Göteborg nu i veckan. Hon ska bli något helt annat. Det är så lätt att man bara fortsätter av bekvämlighet, stolthet eller att man inte vet vad man vill. Är det verkligen musik du vill fylla dina dagar med? Är det musiklärare som är ditt drömyrke? Är det så, är det viktigt att du genomför sökningarna. Då får du ta Sandviken i sommar. Men är det inte på det sättet ska du prioritera Sandviken före sökningarna. Kanske var det bra att du fick remissen nu. Då måste du tänka efter och ta ett beslut. Skulle du missa sökningarna och i höst sörja över att inte få fortsätta med musik, får vi lösa det på något sätt. Det finns folkhögskolor som har svårt att få folk. Du kanske kan bli antagen utan provspelning. I värsta fall fortsätta ett år till i Bollnäs. Det är ekonomi i det här också. Ska du fortsätta lägga studielån på musik ska du nog vara rätt säker på att det är just det här du vill pyssla med i ditt liv, med tanke på att antal studiemedels-år är begränsade.

Men som sagt: Varför vill du fortsätta med musik?

2010-01-24 @ 13:06:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0