bananpannkaka

Jag mötte en man när jag gick till skolan idag. På håll verkade han bekant men jag kunde inte riktigt placera honom. När vi möttes mumlade jag ett "Hej" så där i förbigående som man gör till vagt bekanta varpå mannen sken upp som en sol.

"Åh! Kände du igen mig! Vad kul! Det var så länge sen vi sågs! Vad jobbar du med nu?"

Himmel. Vem är han? Hur väl känner jag honom? Min hjärna arbetade för högtryck för att komma ihåg vart jag mött denna mystiske man förr.

"Eh, jag går på Folkhögskolan här nu. Jag spelar fiol."
"Jasså, jag brukar lyssna på er ibland men inte nu i morse, då lyssnade jag på Lugna favoriter istället."

Hmm. Ok. Det är nåt som inte stämmer med honom. Han verkar ha någon slags diagnos. Var har jag träffat honom? Är han en av pappas elever? Har jag träffat honom i kyrkan? På psykmottagningen?

"Jag blev så himla glad när du kände igen mig. Jag såg en ambulans när jag gick hemifrån i morse. Det måste ha varit någon som blivit allvarligt skadad. Ska du gå till skolan nu?"
"Ja, det ska jag. Min lektion börjar snart."
"Ok. Vi ses."

Plötsligt kramar han mig. Hårt och länge.

"Jag älskar dig! Jättemycket!" säger han. Så får jag en blöt puss på kinden. "Älskar du mig?"

Vad svarar man på sånt? Min erfarenhet säger att jag borde slita mig loss. Säg aldrig till någon ens att du tycker om personen i fråga. Det kan bli så fel. Men jag är inte rädd för honom.

"Mmm, lite."

Han släpper mig och skrattar.

"Lite grann, kanske? Ha det bra! Vi ses snart igen lilla gumman!"

Så släpper han mig och vi fortsätter gå åt varsitt håll.

Först är jag mest förvirrad. Förvirrad för att jag kände igen honom på samma flyktiga sätt som jag kommer ihåg ambulansförare och akutpersonal. Dimmigt. Inga ansikten. Det är obehagligt.  Sen blir jag ledsen. En sekund var jag fullständigt panikslagen. Den sekund jag kände att jag var fast. Han fick mig att minnas en annan gång när en man höll om mig hårt och ville att jag skulle älska honom. Så blir jag bara mer och mer glad. Kan nästan inte låta bli att le. Vilken modig människa egentligen. En kram var förmodligen precis vad jag behövde. En kärleksförklaring. Jag behövde verkligen höra att någon älskar mig. Även om det inte är på riktigt. Fast han säkert inte ens vet vem jag är kommer jag aldrig att glömma honom.

Det märkliga är att jag är säker på att jag sett honom förr.