En vecka och en dag
Jag packar inför anfallsregristreringen nästa vecka. Jag åker inte förrän på fredag men vill inte ha någon panikpackning den här gången. I december tog alla kläder slut och jag hade inte det jag ville ha där med mig. Nu tänker jag dessutom satsa allt veckan som kommer, innan jag åker till Uppsala.
I ett sudokuhäfte hittar jag något jag skrev i december:
En sista natts vaka. Jag är förbaskat trött på sladdar och nålar. Trött på att lukta illa. Trött på att försöka att inte vara till besvär. Trött på att vänta på kramperna som inte kommer. Kanske ska jag försöka vara vaken hela natten. Kanske provocerar det fram ett anfall? Fast det tror jag inte egentligen. Men det kan ju vara värt ett försök... så får allt ta slut sen. En diagnos eller en ickediagnos. Ett beslut, besked åtminstone. Och sen vidare. Vad händer annars? Mer väntan? Fler undersökningar? Jag vill ha mitt liv tillbaka. Jag vill skratta och åka pulka i vinter. Inte sitta och se på när andra lever. Och jag vill inte krampa. Jag äter gärna mediciner utan att veta säkert varför, bara de hjälper och jag slipper oron. Slipper oroa alla runt mig. Slipper undvika trappor och hörn. Få dansa och springa och skratta igen. Plugga, spela, ha en framtid. Imorgon vill jag åka hem.
Jag minns när jag skrev det. Jag minns precis hur det kändes då. Förmodligen känner jag likadant om två veckor om ingenting hänt. Kunde jag ställa in mig på vad som kommer hända skulle jag kanske kunna ta de första dagarna som en välkommen semester. Läsa böcker och vila ut. Men väntan suger. Rent ut sagt. Jag vet hur utmattad och otillräcklig jag kommer känna mig, hur orolig jag kommer vara inför kommande anfall som kanske inte kommer. Hur känslomässigt oförberred jag kommer känna mig när jag tar hissen ner till B och de sätter den första nålen mot mitt huvud. Det är ju fåningt. Och ännu fånigare är det att jag börjar tänka på det redan nu.
Shape up! Nu går jag och handlar.
I ett sudokuhäfte hittar jag något jag skrev i december:
En sista natts vaka. Jag är förbaskat trött på sladdar och nålar. Trött på att lukta illa. Trött på att försöka att inte vara till besvär. Trött på att vänta på kramperna som inte kommer. Kanske ska jag försöka vara vaken hela natten. Kanske provocerar det fram ett anfall? Fast det tror jag inte egentligen. Men det kan ju vara värt ett försök... så får allt ta slut sen. En diagnos eller en ickediagnos. Ett beslut, besked åtminstone. Och sen vidare. Vad händer annars? Mer väntan? Fler undersökningar? Jag vill ha mitt liv tillbaka. Jag vill skratta och åka pulka i vinter. Inte sitta och se på när andra lever. Och jag vill inte krampa. Jag äter gärna mediciner utan att veta säkert varför, bara de hjälper och jag slipper oron. Slipper oroa alla runt mig. Slipper undvika trappor och hörn. Få dansa och springa och skratta igen. Plugga, spela, ha en framtid. Imorgon vill jag åka hem.
Jag minns när jag skrev det. Jag minns precis hur det kändes då. Förmodligen känner jag likadant om två veckor om ingenting hänt. Kunde jag ställa in mig på vad som kommer hända skulle jag kanske kunna ta de första dagarna som en välkommen semester. Läsa böcker och vila ut. Men väntan suger. Rent ut sagt. Jag vet hur utmattad och otillräcklig jag kommer känna mig, hur orolig jag kommer vara inför kommande anfall som kanske inte kommer. Hur känslomässigt oförberred jag kommer känna mig när jag tar hissen ner till B och de sätter den första nålen mot mitt huvud. Det är ju fåningt. Och ännu fånigare är det att jag börjar tänka på det redan nu.
Shape up! Nu går jag och handlar.
Kommentarer
Trackback
