bananpannkaka

Jag sitter under mitt täcke i soffan och fryser. Förkylningen är ett faktum. Huvudet tugnt och trött. Mer ont. Nacken gör sig påmind.

En kompis frågade mig om min sjukdom är dödlig. Jag blev mest av allt förvånad. Kallduschen av känslor och de tusen tunga frågorna kom först i efterhand. Visst inte, lyckades jag svara.

Men vad händer om kramperna kommer tillbaka? Om medicinen trots allt inte hjälper? Hur länge orkar min kropp med dem? Efter veckorna i höstas vägde jag tolv kilo mindre, orkade inte gå och visste knappt vad jag hette. Vad händer om jag ramlar värre än jag gjort hittills och slår ihjäl mig? Tänk om jag slutar andas och inte börjar igen?

Idag var inte den bästa av dagar att ställa den frågan till mig.

En lärare undrade om TENSen var en pacemaker, hur hon nu kunde tro det. Diabetespump har den tagits för att vara förr men pacemaker?!

Så börjar det pratas om fibromyalgi och plötsligt känner jag mig så väldigt sjuk. Jag vill inte  höra mer, inte känna mer. Jag börjar tro att jag griper efter halmstrån.
När det blir varmare kommer jag inte ha lika ont.
Att plugga svenska eller franska skulle inte vara lika ansträngande för mig som att spela.
Om jag flyttar till en annan stad får jag chansen till en nystart och allt blir som förr.
Jag behöver bara vila lite.
Det blir snart bättre.

Dagen har varit lång. Jag väntar bara på att klockan ska bli tillräckligt mycket för att det ska vara acceptabelt att gå och lägga sig. I morse var jag uppe tidigt. Jag har övat i tre timmar, haft kvartettrep, satslära och pianolektion. Jag har nyst och kräkts och skrattat.

... och det är därför jag inte är på födelsedagsfesten på skolan ikväll.