Någonstans i Sverige...

... väntar ett brev på mig. Ett brev från Ackis. Det var på väg hem till den sista adressen jag hade i Uppsala. Varför vet jag inte. När jag bodde i den lägenheten mådde jag ganska bra. Det enda stället jag möjligen kan ha lämnat den adressen till är nog cardiologen. Min första tanke var att det var väldigt konstigt att jag skulle på återbesök dit efter två år. För en yttepyttig koagulationsrubbning och ett godartat blåsljud. Mycket konstigt.

Så slog det mig. EEGt. Varför de skickat brevet till den adressen förblir obegripligt men visst är det mer troligt att det är den förbannade kallelsen än ett onödigt återbesök. Helvetesjävlaskit! Jag visste ju att den skulle komma någon gång men jag blev förvånad över hur starkt jag reagerade. Det var som att dyka ner i en isvak, som om någon hoppade på mina lungor och slet sönder mitt hjärta. Inte nu. Jag vill inte. Låt mig bara få äta medicinen och slippa krampa. Låt mig få gå i skolan. Låt mig få träna upp min skitkropp igen. Jag vill inte krampa! Jag vill inte!

Jag vet såklart inte säkert att det är kallelsen. Och jag vet inte hur lång väntetiden kan vara. Det kanske bara är en remissbekräftelse? Hursomhelst är den på väg till Bollnäs nu. Som tur är jobbar min kompis kompis på posten, i just det distriktet som jag bodde i. Som tur är såg hon brevet i morse och räddade det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0