bananpannkaka

Idag ringde en sjuksköterska från neurofys. Jag missade samtalet men hon hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen och jag blev så glad! Hon lät snäll och förstående. Jag kommer inte att ha ångest för att hon ska ringa imorn igen. Det här blir bra! Vad hon vill vet jag inte. Kanske ställa några frågor inför undersökningen. En bra sak är att jag säkert kan fråga henne om tegretolen. Jag som hade ställt in mig på att få bråka i växeln hela eftermiddagen. Tjoho!!!

Öhman hälsade på idag. Man kan inte bli annat än glad. Jag är så himla glad över alla mina vänner och nära som får mig att må bra och orka med skitkroppen. Ni ger mig livet!

Skitkroppen har för övrigt börjat strejka vad det gäller mat igen. Fil till frukost, ProViva till lunch och fyra tortellinis till middag. Ont i magen och ont i ryggen, ont i nacken och benen och armarna. Suck.

Imorgon har jag prov i gehör. Jag kunde inte vara mer oförberred. Antingen går det helt ok. Jag kan ju faktiskt det mesta vi gått igenom. Det tar bara lite för lång tid och jag tror inte på att jag har rätt. Men det kan lika gärna gå rakt åt pipsvängen. Jag försöker tänka ut hur intervallen är i ett ackord i tersläge men huvudet är helt tomt. Först en ters, sen en kvart... eller? Hur det än går känner jag att jag inte riktigt orkar bry mig om det nu. Det får gå som det går. Jag vet att jag övat för lite men jag hade inte orkat öva mer.

Nu tänker jag vara glad och se fram emot morgondagen. Telefonsamtalet, ergonomipasset med Kerstin, kören och House på kvällen, kanske. Älska utmaningen...