bananpannkaka

Jag sitter i Saras soffa och har ont i ryggen. Hon springer runt i vanlig ordning och är nyttig av sig; stryker, diskar, dammsugar och sånt. Jag är för trött för att hjälpa till och jag vet att det är ok.

Veckan som varit har varit helt upp-och-ner. När jag fick veta att undersökningen med sfenoidalelektroderna inte skulle bli av - kallelsen hade hamnat fel - gick jag på moln av lycka och lättnad ett tag. Äntligen! Jag skulle få vara med på konserten! Jag skulle äntligen få känna att jag "slutförde" ett arbete och jag behövde inte sabba för kvartetten ännu en gång. Jag fick naturligtvis övningspanik men även det kändes en smula härligt. Det var som det skulle.

Så kom en annan undersökning på tal. En som liknade den föreställning jag hade om vad som skulle göras mer än den med sfenoidaltrådarna. LångtidsEEG, videofilmning, dygnet runt och inläggning i minst en vecka. snart, kanske redan vecka 51 om jag hade tur. Sen fick de ett återbud och nu är jag här. Ska skrivas in på måndag och få ett tjugotal elektroder insatta under huden på mitt huvud, plus sfenoidalelektroder i kinderna och nål i armen. De ska justera medicinen för att få mig att krampa. Anfallsregristrering kallas det för.

Jag är rädd. Att påstå något annat vore att ljuga. Jag vill som sagt inte krampa mer, inte ens under kontrollerade former. Men det var vad jag väntat mig. Jag visste att kallelsen skulle komma förr eller senare. Möjligen hade jag hoppats på att få prata med Press före och kanske lyckas avstyra det hela men det hade varit föga troligt att jag skulle lyckas. Det spelar ingen roll nu heller för nu är det som det är.

Mest är jag faktiskt arg för att all planering och väntan på telefonsamtal tog mitt fokus från orkesterveckan. Det var omöjligt att koncentrera sig och vara i musiken med mobilen påslagen i fickan. Jag var på helspänn för att höra signalen och smyga ut och fatta viktiga beslut istället för att ändra stråk och tänka på samspelhet. Allt som måste planeras med packning, övernattning, kylskåpstömning och sånt gjorde att den tid jag rent fysiskt kunde vara i övningsrummet blev betydligt kortare och när jag faktiskt var där var jag antingen för utmattad eller för stressad för att kunna fokusera. Skitkropp.

Av ilska fick jag till lite övning ändå och konserten gick bra. I det lilla var jag aktiv och gav verkligen allt jag kunde ge. Jag kanske inte var samspelt med hela gruppen men åtminstone med de som satt närmast (de jag kunde höra). Ett tag i början av kvartetten var det bara jag och mitt notställ och jag hade ingen aning om vad de andra sysslade med men det löste sig mot slutet. det viktigaste var ändå att jag satte ett förjävligt sextondelsställe i Bach - som jag aldrig satte före konserten. Bara det gör att jag är mer än nöjd.

Nu har jag slumrat i soffan mellan styckena och Sara har pysslat klart. Jag ska omorganisera packningen för sjuttioelfte gången sen ska vi titta på idol hos föräldrarna. Jag ska göra mitt bästa för att inte tänka på bedövningssalva, kanyler och kramper.

Don't worry!