Nu är brevet framme

Det var en kallelse till neurofys men inte den kallelse jag trodde jag skulle få. Istället för en plan på nertrappning av medicinen och en tid för inläggning med EEG och övervakning dygnet runt tills det att jag får ett anfall kom en kallelse till ännu ett sextimmars EEG, förvisso med sfenoidalelektroder och övervakning. Övervakningen (med videokamera alltså) är förmodligen för att Mr Press ska kunna analysera anfallet i efterhand, om jag får något, och för att man ska kunna se hur EEGt såg ut under det.
Sfenoidalelektroder är tunna silvertrådar som sätts in i kinderna. Det ska inte göra mer ont än en vanlig provtagning men jag ska ha med mig lättuggad matsäck...
Naturligtvis vill de att jag ska sova ett tag. Det betyder ännu en natts vaka före undersökningen.
Datumet för undersökningen är den 19e november. Om två veckor. Det är alltså inte meningen att jag ska trappa ner medicinen. Att undersökningen krockar med konserten som avlutar orkesterveckan gör mig trött och förbannad men jag anatar att kan leva med det. Men hur de tänker med medicinen förstår jag inte. Att jag ska krampa medan jag äter den är löjligt liten, om ens befintlig.
Jag borde ringa någonstans och fråga om det inte blivit fel. Det känns en aning onödigt att kasta bort min tid och deras pengar på en undersökning som troligen inte visar något. (Det grundar jag på att de fem andra EEGundersökningarna jag gjort de senaste två åren inte visat något). Det finns självklart inget nummer jag kan ringa för sådana frågor, vilket betyder ännu en dags bråk med att bli kopplad hit och dit och förmodligen hamna fel ett antal gånger innan jag kanske hamnar rätt. Och så vill jag gärna hoppas att undersökningen faktiskt visar något. Tänk om jag kan få slippa krampa mer. Meningen med att sluta med medicinen inför den var att de vill fånga en kramp på film och EEG. Tänk om det inte behövs.
Det känns helt skruvat att vilja att undersökningen ska visa något. Vilja vara sjuk. Vilja äta medicin resten av livet. Men om jag får välja mellan det och att krampa igen är valet lätt. Jag vill aldrig krampa mer. Aldrig.
Jag borde skriva om min långa, händelserika dag men jag orkar inte. Det är alldeles för sent och jag är alldeles för trött. Jag måste bara skryta med att jag har gått så långt! Från hem till kuratorn, från skolan hem och fram och tillbaka till ICA! Mina knän gör ont och fotlederna är svullna men jag har gått! Det gick! Så spelade jag bra på kvartetten, diskade och tyckte faktiskt om snön ett tag i alla fall.
God natt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0