Det surrar i mitt huvud
Jag gör visst inte mycket annat än att klaga här. Det är tungt just nu och någonstans måste all oro ta vägen. Vetskapen om att hur mycket jag än försöker leva i vardagen och göra mina läxor kan sjukhusfolket leka med mitt liv nästan hur de vill. Visst kan jag säga ifrån men jag måste lita på att de vet mer om mig än jag själv. Vilket är både orimligt och dumt men just nu vet jag inte någonting. Huvudet är tomt och finner inga kloka lösningar på någonting alls.
Det är så frestande att låta bli att säga till om undersökningen den 19e. Den tar en dag, kanske två, av mitt liv sen är den över. Jag känner mig fruktansvärt otacksam men alternativet, som är menat att vara ett stort steg i rätt riktning, känns som att backa tillbaka till början igen. Att skjuta det jobbiga på framtiden är barnsligt och tanklöst. Fegt till och med men nu orkar jag inte ta fler krafttag och tänka om. Jag vill jobba på här och nu med de förutsättningar medicinen och sjukgymnastiken ger mig.
Jag vet att dagen då det passar bra att ta det där steget, framåt eller bakåt, aldrig kommer. Det passar aldrig bra att vara sjuk. Jag vinner ingenting på att jobba hårt för att komma in någonstans till våren om jag sedan blir dålig igen och tappar teknik och ork över sommaren. På sommaren måste jag dessutom jobba om jag ska ha råd med att flytta till en större stad, köpa en bättre fiol et:c.
En sak jag förträngt länge nu är remissen till smärtkliniken som skrevs i början av april. Väntetiden var upp till 180 dagar, ett halvår. Den kallelsen borde väl också komma när som helst nu, om de inte glömt bort mig. Kanske har jag så bra redskap jag kan ha för att hantera min smärta. I så fall räcker det med ett kort besök – ännu en dag borta i kalendern. Om mer hjälp finns att få vill jag så gärna ha den men det innebär sex veckors sjukhusvistelse.
Jag känner mig helst maktlös inför varje besked samtidigt som alla små beslut som kan fattas av mig påverkar hela min framtid. Jag försöker verkligen tänka att hur jag än gör blir det bra till slut.
Försvinner sex veckor kommer jag kanske inte in på musikhögskolan någonstans nu, men det vet jag ju inte ens om jag vill. Jag kommer väl in på någon annan folkhögskola eller lägger om kursen helt och använder mina fina gymnasiebetyg för att komma in på någon kurs eller något program i Uppsala.
Måste jag krampa en gång till får jag väl göra det. Kanske visar det något på EEGt, kanske inte. Om inte har jag fått chansen att bli helt återställd även om det också betyder att jag förmodligen får fortsätta krampa tills jag är det. Kanske kan det ta några år men om jag klarar av att krampa i några år klarar jag av vad som helst sen.
