Att älta är att grubbla är att tänka

Jag följer rätt många bloggar med anknytning till sjukdom. Jag läser om människor som kämpar för att leva trots diagnoser som cancer, hjärtfel och cystisk fibros. På flera sätt känner jag tillhörighet i kampen. Jag känner igen mig i förtvivlan och maktlöshet men också i den förundran och glädje över livet som trots allt fortsätter. Bloggarna gör att jag varje dag påminns om att min vardag fortfarande är min vardag trots inslag av begränsning och vanmakt.

 

Ibland skäms jag för att jag känner mig så delaktig i den världen - de sjukas värld. Jag känner mig som de gamla gummorna som skvallrar med sina likasinnade och beklagar sig över alla sina krämpor. Jag är en krösamaja med många symptom men utan sjukdom.

 

Jag skäms också för att jag avundas dem. Jag avundas det självklara i en diagnos. Jag vill ha en benämning på det som inte är som det ska, någonting att förhålla sig till, att kämpa mot. Jag inbillar mig att det skulle vara lättare att ta kontakt med läkare och att kräva hjälp om jag kunde formulera vad som är fel i ett ord. Jag inbillar mig att ångesten inför varje samtal skulle släppa en smula.

 

Att skämmas är naturligtvis onödigt. Mitt förnuft säger att jag känner mig själv tillräckligt väl för att kunna säga att jag inte är en sån som blir ompysslad i onödan. Jag borde kräva mer uppmärksamhet av rätt personer och inte ge mig förrän min situation är dräglig. Vad det gäller tillhörighet har jag liknande upplevelser som de flesta ”verkligt” sjuka. Jag vet hur det känns att ligga i en sjukhussäng i veckor. Jag vet hur det känns att gå i färglösa korridorer mot möten jag helst skulle slippa. Lukten, väntan, smärtan är densamma. Den enda skillnaden är att de diagnostiserade har fått ett ord som betyder förändring. Ett ord som ingen av dem vill ha. Jag har fått förändringen utan ord och vet inte om jag blir mer eller mindre klok för det.

 

Det här inlägget är verkligen proppat med dramatiska formuleringar och ytterst tvivelaktiga ordval. Kanske beror det på att jag just avnjutit fem timmar med artonhundratalsengelska när den är som bäst. Kanske beror det på att jag vill att orden ska väga lika tungt som mina känslor och tankar. Kanske vill jag göra allt mer begripligt och viktigt. Jag känner mig inte riktigt klar men jag väljer att avsluta. Och gå vidare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0