bananpannkaka

Sjuksköterskorna är snälla som alltid. Läkaren verkar vara vettig. Jag känner mig som en vandrande nåldyna. Jag har så många sladdar kopplade till mig att jag knappt kan röra mig. På nätterna blir de ännu fler. Egentligen är det helt ok. Det var inte alls så farligt att få elektroderna insatta under huden som jag trott. De har satt ut tegretol helt och jag gör mitt bästa för att inte känna mig som en tickande bomb.
Trots att jag var helt slut igårkväll hade jag svårt för att somna. Lamporna måste vara tända för att filen med filmen på mig inte ska bli för stor. Dörren måste vara öppen annars blir det för dålig luft (och de vill hålla koll). Klockan tickar mycket högt. Nu har jag gnällt klart för egentligen har jag det oförskämt bra. Hursomhelst orkar jag inte skriva mer och snart kommer någon och sticker mig i kinderna.
Kram!