bananpannkaka

Igår skrev jag ett långt inlägg där jag svarade på alla kommentarer men det försvann sekunden innan jag skulle publicera det. Då blir man trött. Nu försöker jag igen.

Ja, fröken. Jag har det faktiskt ganska bra. Det är så skönt att människorna här har koll och verkar ta mig på allvar. Det är som natt och dag mot hur det var i Bollnäs. Ingen här skulle drömma om att bjuda besökande på kaffe när jag krampar. De har förklarat för mig vad som förväntas hända och hur de kommer agera när, eller om, jag får anfall. Det suger att vara här. Jag vill så mycket hellre vara i mitt övningsrum med Haydn eller i orkestersalen med kvartetten än här. Jag vill kunna sova och jag vill inte behöva släpa runt på en ormgrop av sladdar. Men. Det har varit så mycket värre.

Sfenoidalerna är satta. Det var inte alls så farligt som jag väntat. Att sätta elektroderna mitt uppe på huvudet gjorde mycket mer ont. Jag blev mycket mer bedövad nu och analytiker-Eva höll fast mitt huvud, vilket egentligen bara gjorde mig nervös. Det kändes som att dra ut en tand ungefär. Man förstår att det ser ganska hemskt ut men det gör inte ont. När bedövningen släppte gjorde det lite ont och jag kan fortfarande inte öppna munnen så mycket men nu sitter de där de sitter och de fyller sin funktion.

Tack för att du kom Sara. Jag glömde nästan bort att jag var på ett sjukhus ett tag. Det är otroligt.

Johanna! Jag tänker på dig med! Jag gillar din nya inställning och hoppas att den får dig att orka med skiten. Heja dig!