Nu är det slut

Där tog min överkottsenergi slut. Sex dagar sedan jag kom hem från Uppsala. Kanske borde jag ha lyssnat på läkaren som sa att det var viktigt att jag skulle ta det lugnt ett tag efter undersökningen. Även om det inte blev nåt krampande fick jag inte glömma att justeringen av medicinerna och anspänningen det innebar var en stor ansträngning för kroppen. Men jag mådde ju så bra. Och allt var så kul. Är så kul.

Jag har ingen som helst lust att vara festglad i helgen. Jag vill bara sova. Det gör så där tokont igen. Som före TENS trots att jag använder den så mycket jag får. I morse kom jag knappt ur sängen. Usch för kyla och mörker!

Jag fick en bra kommentar av pianisten i tisdags. Han tyckte jag gjorde allt för "ungefärligt" och jag kan hålla med honom. Jag har inte koncentrationen och höftar lite med tempot, takten och intonationen. Det märktes på inspelningen av storgemensam också. Jag spelade tokfel i början och tänkte att "nu kan det ju inte bli värre i alla fall". Sen gav jag järnet men koncentrerade mig inte alls. Skärpning!

Som uppvärmning spelade jag upp för kuratorn på morgonen. Hon tyckte det var fantastiskt, sa att hon blev alldeles lugn. Det är fint beröm. Precis vad jag vill uppnå med Haydn. Tyvärr blev jag själv inte särskilt lugn då. Det är en helt annan sak att spela för bara en person än för en hel publik. Det blir så mycket mer personligt på något sätt. Jag var tämligen nervös men ändå nöjd efter den uppspelningen. Glad över att jag tordes.

Nu lyssnar jag på Dvorák men ska strax sova. Jag behöver det så innerligt väl. Och snälla, gör så att jag orkar med ännu ett i morgon!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0