bananpannkaka

Jag har ringt mer. Gråtit. Den fantastiske mannen (jag tror han heter Simon) ringde igen och rådde mig till att gå till Hälsocentralen i Bollnäs för att få en ny bedömning och se om någonting kan göras där eller om jag verkligen måste åka till Uppsala, Gävle var visst också ett alternativ. Men jag VILL ju vara i Uppsala. Jag VILL bara fortsätta den behandling som äntligen påbörjats. Jag tror inte att jag orkar göra det här en gång till. Ska jag träffa tjugo nya gubbar som lägger huvudet på sned och säger att det är synd att jag blev så skrämd så att min kropp flippade ut? Ska jag behöva böna och be för en remiss till varsomhelstvarsomhelstvarsomhelst? Ska jag ställas längst ner på någon lista för att vänta till dagarna innan remissen går ut för att få en ny bedömning? Inte igen. Jag vill INTE! INTE! INTE!

Verksamhetskoordinatorn ringde också och sa att hon och ekonomienheten tillsammans hade kommit fram till att jag i alla fall får komma till morgondagens behandling. Halleluja. Undrar just hur mycket jag kommer kunna slappna av och hur mycket jag kommer gråta.

En glad nyhet åtminstone. Den människa som hjälpte mig i början av alltings djävlighet ringde. Jag har försökt få tag på henne länge och nu lyckades det äntligen. Möjligen ska vi äta lunch imorgon och prata om livet och framtiden. Med ens blev den en aning ljusare.