Saker händer
Idag har jag för ont för att spela. Perfekt att just en sådan dag kom idag när tre konserter väntar i helgen. Ikväll blir det i Mo, imorn i Alfta och på söndag i Rengsjö. Det är Brahms requiem vi talar om, inte någon småpotatis. När jag kom hem efter genrepet igår hade jag så ont att jag grät och kräktes för att sen ramla i sängen och somna direkt. Imorse vaknade jag klockan åtta och mådde inte bättre. Sådana här dagar kommer allt oftare nu. Då är det bara att stanna hemma och härda ut. Mysa lite extra med Hjalmar och Moses i soffan. Såsa runt i plyschbyxor och collegetröja. Tycka lite synd om sig själv.
Det kom en kinesiolog till skolan igår för att prata om ergonomi. Kanske var det massagen som tog ut sin rätt i efterhand. Man kan visst bli sämre innan man blir bättre när det gäller sånt. Hur som helst pratade jag lite extra med henne. Hon klämde på mina axlar och jag höjde armarna som för att spela ett förhatligt uppstråk varpå axeln som på beställning hoppar ur led. Men så kan du ju inte ha det! sa hon förfärad. Nej, det tycker inte jag heller. sa jag och så fick jag en tid hos henne på söndag. Perfekt med tanke på läkartiden jag har på måndag. Tänk, det händer ingenting och ingenting i månader och sen kommer allt på en gång. Det är fantastiskt skönt att det äntligen händer saker. Ingrid ska följa med på måndag. För att komma ihåg vad läkaren ifråga säger och för att hålla mig i handen om jag börjar gråta. Hindra mig från att svamla. Skälla lite. Fast det är hennes födelsedag. Tusen tak, Ingrid.
Vi filosoferar här hemma om det egentligen var bra att jag valde att spela det här året. Med ont i kroppen och yrsel redan i utgångsläget blir det knappast bättre av att stå statiskt flera timmar om dagen. Om allt har en mening kanske det är bra att jag blir sämre så att man kan komma på vad problemet är och lösa det. Armar och ben domnar bort. Jag blöder igen. Det är en kamp att äta, som inte underlättas av att vågen visar på 15 kilo för mycket. Men jag behöver maten för att orka så jag tuggar och sväljer - och kräks. Sedan maj 2007 kan jag minnas ett fåtal dagar då jag nästan inte hade ont alls. De kan räknas på en hand. Hur många gånger har jag inte tänkt att nu går det inte längre? Hur många gånger har jag öst ur mig allt här på bloggen? Tröttnar ni inte på mig? Är jag inte fruktansvärt självcentrerad och självömkande? Fiskar jag efter att folk ska tycka synd om mig? Nej, det gör jag inte. Jag skriver för min egen skull och jag vet att det inte är så många som läser den här bloggen. Ni tappra får stå ut eller ge upp. Någonstans måste känslorna ta vägen.
Det kom en kinesiolog till skolan igår för att prata om ergonomi. Kanske var det massagen som tog ut sin rätt i efterhand. Man kan visst bli sämre innan man blir bättre när det gäller sånt. Hur som helst pratade jag lite extra med henne. Hon klämde på mina axlar och jag höjde armarna som för att spela ett förhatligt uppstråk varpå axeln som på beställning hoppar ur led. Men så kan du ju inte ha det! sa hon förfärad. Nej, det tycker inte jag heller. sa jag och så fick jag en tid hos henne på söndag. Perfekt med tanke på läkartiden jag har på måndag. Tänk, det händer ingenting och ingenting i månader och sen kommer allt på en gång. Det är fantastiskt skönt att det äntligen händer saker. Ingrid ska följa med på måndag. För att komma ihåg vad läkaren ifråga säger och för att hålla mig i handen om jag börjar gråta. Hindra mig från att svamla. Skälla lite. Fast det är hennes födelsedag. Tusen tak, Ingrid.
Vi filosoferar här hemma om det egentligen var bra att jag valde att spela det här året. Med ont i kroppen och yrsel redan i utgångsläget blir det knappast bättre av att stå statiskt flera timmar om dagen. Om allt har en mening kanske det är bra att jag blir sämre så att man kan komma på vad problemet är och lösa det. Armar och ben domnar bort. Jag blöder igen. Det är en kamp att äta, som inte underlättas av att vågen visar på 15 kilo för mycket. Men jag behöver maten för att orka så jag tuggar och sväljer - och kräks. Sedan maj 2007 kan jag minnas ett fåtal dagar då jag nästan inte hade ont alls. De kan räknas på en hand. Hur många gånger har jag inte tänkt att nu går det inte längre? Hur många gånger har jag öst ur mig allt här på bloggen? Tröttnar ni inte på mig? Är jag inte fruktansvärt självcentrerad och självömkande? Fiskar jag efter att folk ska tycka synd om mig? Nej, det gör jag inte. Jag skriver för min egen skull och jag vet att det inte är så många som läser den här bloggen. Ni tappra får stå ut eller ge upp. Någonstans måste känslorna ta vägen.
Kommentarer
Trackback
