bananpannkaka

Oj, vad många kommentarer jag fått! Nu blev jag glad!
Lilla Sara. Jag tycker så mycket om dig! Förstår du det? Jag hämnas så smått genom att berätta vad som hände här :-P Men ta det lugnt, du gjorde ju inget fel. Det blev bara fel ändå.

Händelseförlopp:
Min käre fader allsmäktig åker ibland till Stockholm för att jobba. Vid sådana tillfällen är det fantastiskt bra att beställa saker som är på fel ställe, alltså i Bollnäs fast jag behöver dem här. Till exempel medeciner, (tjoho, de har äntligen kommit - nu kan jag bli som folk igen!) som i detta fall. Annars brukar jag faktiskt möta tåget själv så att han bara kan lämna över det han har med sig till mig på perrongen. Nu har jag ju för avsikt att hålla mig i lägenheten för att jobba hårt och intensivt hela veckan och vännen Sara kallas in som mellanhand. 12:51 skulle tåget från Bollnäs rulla in på Uppsala station, Sara skulle stå och vänta på perrongen och pappa skulle lämna över bytet. 12:43 eller så ringer Sara och säger att något är fel, det står inte på vilket spår tåget kommer in, alltså existerar det inte. Jag kollar upp det med far, som eftersom han sitter på tåget kan bekräfta att det visst existerar. Men, här kommer problemet: När jag ringer för att underrätta Sara om detta blir något fel. Jag vet inte vad jag hann säga, och i vilket fall förvirrade det nog bara mer, innan Saras telefon dör. Jag ringer far igen för att berätta om förvirringen. Tåget stannar i Uppsala. Ingen Sara. Pappa lämnar påsen med innehållet (medecin för 1600 kronor) på perrongen. Tåget går.
Vad göra? Ingen kontakt går att få med Saras telefon. Ja! Jag ringer alla som kan tänkas vara i närheten av stationen! Sagt och gjort... Den sjunde personen jag ringer upp svarar faktiskt (Hanna Palm) hon befinner sig dock i Eriksberg och skulle förmodligen inte kunna ta sig till stationen snabbare än jag själv. På stationen har Sara fått tag på Sanna som har en telefon. Vi får tag på varandra, panik uppstår men nu vet vi båda att påsen finns någonstans i närheten i alla fall. Sannas tåg går så hon måste få tillbaka telefonen, alltså lägger vi på innan påsen upphittats.
Hjälp. Hejsan, hoppsan att skriva om schizofreni eller Sveriges flyktingpolitik på 90talet. Jag dammsugar kylskåpet, diskar och gör starkt kaffe för att lugna ner mig. Precis när koppen är klar ringer Sara från sin hemtelefon. Hon har inte hittat påsen. Kaffet åker ner i vasken och jag ner i källaren efter cykeln. Det blir bara att åka dit själv. På plats kan jag ju ringa far och få påsen och dess placering beskriven. Vädret är underbart. Jag blir alldeles lycklig efter att ha suttit inomhus i fem dagar. Glömmer nästan bort vad jag är ute på. Och cykla förresten. Det har jag inte gjort på år och dag. Måendet är väl inte på topp men ÅH! vad härligt det är att cykla!
Framme på statiionen ringer jag upp som sagt. Cyklar efter hela de folktomma perrongerna... Ingen påse. Nu börjar det bli lite svettigt. In på pressbyrån. Ingen påse. In på SJ. Nummerlapp.
Hejharnihittatenpåsesomminpappaskullelämnahärförungefärentimmesenochminkompiskundeintehittadenoch
detärganskaviktigasakeridenochdenärvitmedetttrasigthandtagochdetliggerburkarmedmedecineriden...
Vad sa du att du hette?
Moa Skogh.
Jaså, är det du. Vi har försökt hitta dig på eniro men du finns inte med. Vi har din påse här. Ha en bra dag.
Tack Gud! Överlycklig, nästan gråtande blödig som jag är, går jag ut i solen. Med min påse med medeciner för nästan en månadshyra och ett brev från kyrkan om föreställningen Elvis. Lyckligare kan man inte vara. Nu blir det uppeppning. Kompis Sara lät tämligen förstörd i luren. Blommor är fint. Blommor och choklad inhandlas på Torgkassen innan jag cyklar till nämnda vän. Nu ska jag ha kaffe!