bananpannkaka

Jo, jag trivs på jobbet men det finns så mycket annat jag vill göra. Nästa sommar hoppas jag på att få jobb som servitris eller au pair någonstans. Att jobba inom äldrevården är någonting alla borde göra någon gång i sitt liv. Jag är övertygad om att den här sommaren kommer att bli ett av mina starkaste minnen och medföra mycket lärande och insikt om livet. Vad som för tillfället är svårast är tanken på att jag varje arbetsdag ser hur människor sakta tynar bort. Vissa lider, andra inte. Alla verkar ha någon slags förståelse för att de faktiskt är gamla trots att inte mycket annat är på plats i deras minnen. Ibland lägger någon en hand på min arm och ställer frågor jag inte kan svara på.
"Vad ska man egentligen tro?"
"Varför är det såhär?"
"Vem är jag?"
Eller så ler de bara. De ler mycket. Som om de visste att de inte förstod samma saker som de tidigare förstått men ändå vet mer än oss andra. Hemlighetsfulla leenden. Icke desto mindre präglas vardagen av sorgsna och uppgivna tillkännagivanden.
"Jag önskar jag kunde minnas."
"Det är tur att jag inte är så illa däran som den där borta."
De är så sårbara och medvetna om sin omedvetenhet.