bananpannkaka

Jag har just suttit ett tag med ett alldeles nytt liv intill mitt hjärta. Han andades och hickade till ibland, steg och sjönk med mina andetag. Att något så litet kan vara så mycket att titta på, att inte kunna slita sig ifrån. Vi går runt och myser och försöker slösa all den överblivna kärleken på varandra eller den försummade katten. Hur mycket som helst orkar inte ett liv på knappt två dygn med. Vi får göra oss av med alla våra kramar på annat håll. Det är tur att vi har honom, vår lilla Ture. Med korpsvart hår och blå blå ögon, bräcklig som en fågelunge håller han oss samman med den styrkan endast ovillkorlig kärlek kan uppbåda.