Hon kom, hon vinkade, hon gick.
Så här hade jag tänkt mig den perfekta eftermiddagen: Jag tar en promenad hem till Sara. Där kan jag bli bjuden på te och få höra andra röster än min egen (som jag tar till när det blir för tyst och ensamt i lägenheten). När jag en timme senare närmade mig målet, vaggande som en anka på grund av strejkande höfter, visade det sig att halva familjen låg för döden, dvs. var ordentligt förkylda. Jag hade ingen lust att dra på mig en trippel förkylning och man bråkar inte med de döende så jag skickade några sms, ställde mig på baksidan av huset, vinkade och vände. Fick leenden och vinkningar tillbaka också, till och med från andra håll än inifrån huset. Jag kände mig något löjlig men det räknades åtminstone som mänsklig kontakt och jag kommer nog skratta åt det länge.
På väg hem mötte jag en lärare med tunga matkassar. Vi ropade lite åt varandra tvärs över Svartbäcksgatan innan jag vaggade vidare hemåt. Efter tio steg ungefär kom jag på att jag hade kunnat hjälpa till att bära kassar och kanske få prat och te ändå. Som tur var slog det mig att den stackars läraren kanske ville vara ifred från efterhängsna elever på helgerna åtminstone. Det skrattade jag åt ett tag, sen gick jag hem, bytte gardiner och drack mitt eget te. Nu ska jag skriva en uppsats, det var säkert för att påminna mig om det jag mötte läraren.
Hm, nu har jag kommit på vad som är min sämsta egenskap. Jag ser mig själv som en börda för andra. Jag ska alltid tränga mig på och vara social när folk vill vara ifred eller helst kasta något hårt eller brinnande på mig. När jag vaggade som värst tyckte jag lite synd om mig själv och skämdes för att jag hade tänkt tränga mig på hos Sara fast jag visste att hon varit sjuk, sen hos läraren till på köpet. Då tyckte jag ännu mer synd om mig själv för att jag var en sådan idiot som trodde att jag betydde något för någon annan. Visst är man dum? Svensk dumhet och jantelag när den är som värst. Så mycket som de människorna betyder för mig är det klart att jag betyder nåt för dem. Vi hade säkert haft jättekul, så charmig som jag är!
På väg hem mötte jag en lärare med tunga matkassar. Vi ropade lite åt varandra tvärs över Svartbäcksgatan innan jag vaggade vidare hemåt. Efter tio steg ungefär kom jag på att jag hade kunnat hjälpa till att bära kassar och kanske få prat och te ändå. Som tur var slog det mig att den stackars läraren kanske ville vara ifred från efterhängsna elever på helgerna åtminstone. Det skrattade jag åt ett tag, sen gick jag hem, bytte gardiner och drack mitt eget te. Nu ska jag skriva en uppsats, det var säkert för att påminna mig om det jag mötte läraren.
Hm, nu har jag kommit på vad som är min sämsta egenskap. Jag ser mig själv som en börda för andra. Jag ska alltid tränga mig på och vara social när folk vill vara ifred eller helst kasta något hårt eller brinnande på mig. När jag vaggade som värst tyckte jag lite synd om mig själv och skämdes för att jag hade tänkt tränga mig på hos Sara fast jag visste att hon varit sjuk, sen hos läraren till på köpet. Då tyckte jag ännu mer synd om mig själv för att jag var en sådan idiot som trodde att jag betydde något för någon annan. Visst är man dum? Svensk dumhet och jantelag när den är som värst. Så mycket som de människorna betyder för mig är det klart att jag betyder nåt för dem. Vi hade säkert haft jättekul, så charmig som jag är!
Kommentarer
Postat av: Sara
Man får inte tänka sådär. Jag hade gärna bjudit dig på te, men just nu vistas man här på egen risk.
Postat av: Moa
Det är klart du hade. Det som är dumt är att jag får för mig att jag är en efterhängsen idiot som aldrig lämnar folk ifred och att ingen egentligen vill vara tillsammans med mig utan är det bara för att vara snälla. Jag vet att det säkert inte är så, inte jamt i alla fall :-) men det är svårt att jobba bort sådana tankar.
Trackback
