Du måste finnas
Glädjen är här i dag. Orken har kommit tillbaka. Jag har strukit hela morgonen och städat våra klädskåp. Igår sjöng jag medan hon dammsög, högt och länge som en riktig galenpanna. Det gjorde inget om någon skulle råka höra för det lät faktiskt riktigt bra. Sorgen kom och gick tidigare på dagen. Jag finns för ingenting och ingen. Maktlösheten. Ville inte åka hem till ensamheten. Jag har ingenting att åka till och ingenting att stanna kvar för. Ingen skulle sakna mig om jag försvann. Ingen skulle märka.
Nu ligger det lilla livet och sover igen. Jag satt ett tag och åt inne hos henne. Har lämnat brickan med mat ifall hon skulle vakna. Sjöng lite för mig själv. Tänkte på det absurda i det hela, och det väldigt självklara. Gårdagen var bra, blev bra, tillslut.
Vi pratade om efter döden. Jag har inte brytt mig så mycket om vad som skulle hända med mig. Jag skulle ju ändå vara död. Begravning och sånt är ju mest för de sörjandes skull. Så kom jag på att det skulle ju inte alls bli som jag ville. Jag vill inte bli nergrävd. Jag är rädd för mörker och kyrkogårdar. Jag vill bli kremerad och helst spridd någonstans, eller nergrävd i en urna. Men inte i Bollnäs, inte på kyrkogården. I så fall bredvid Hannes men helst någonstans där man kan vara glad, kanske i Taizé, nere vid sjön. Ingen badar ändå där för vattnet är så smutsigt. Det perfekta stället att bli spridd på, att få vila på. Men för de som finns kvar? Det betyder mycket att ha någonstans att gå till där man kan känna att någon är nära. Tänk att bli nergrävd på ön, eller under lönnen på vår tomt. Också ställen att vara trygg och lycklig på. Men på vår tomt blev allt för många djur nergrävda, efter den galne slaktaren. Nej, hellre på ön. Jag undrar om någon kommer att se det här. Om någon kommer att veta det. Om jag skulle dö nu alltså, pang bom. Vem skulle i så fall veta vad jag ville?
Det blev mörkt fort. Nyss var det bara skymning, nu syns inget alls.
Ha ha, vilken syn jag måste ha varit igår. Omväxlande arg och glad, stundtals förtvivlad. Jag sprang upp och ner för trapporna med tvätt, iklädd pyjamas och raggsockor. Arg för att jag var ensam och trött och hade ont igen. Någon hade inte städat efter sig så jag fick skura hela tvättstugan. På en fedagskväll! Ledsen för allt som är, glad för allt som är, har varit och kommer. Lite rädd för det jag inte kan styra över, det jag inte vet. Men ändå glad och nyfiken på livet igen. Tack för att den känslan har kommit tillbaka.
Nu ska jag fika lite, dricka te. Sen ska jag skriva om schizofreni och utvecklingspsykologi. Imorgon ska jag byta gardiner och gå ut om solen skiner.
Några namnförslag på femman:
Nehemja
Marimba
Carl Michael
Allram
Ella Maria
Muhammed
