bananpannkaka

Regnet ligger som en dimridå i luften. Några iskalla stänk träffar mig då och då när jag vandrar hem genom stan. Jag pratar oavbrutet om staden bollnäs med min nyvunna vän, Ellika. Ord ramlar oväntat över mina läppar och jag har aldrig tänkt på att det finns så mycket jag tycker om i denna lilla, vidriga, tråkiga stad.

Nu sitter jag i ensamheten och tystnaden i mitt ytterst tillfälliga hem. Tre vånigar vuxenhus, nyrenoverat kök, källarvåning och katt. Hoppsan, jag har visst inte vattnat blommorna på ett tag.

Igår började kören. Temakören alltså, jag skunger även i skolans kör och snart ska jag få individuella lektioner med. Sjunga - jag? Ja, tydligen. Äntligen har jag kommit igång med övandet. Två timmar teknik och två timmar stycken. Smärta i min nacke. Det skavsår jag får av fiolen ser ut som ett gigantiskt, permanent sugmärke på min hals.

Långt bort i mitt undermedvetna trängs minnen från den barndom jag hade här. Något närmare flimrar brottsstycken från tiden i Uppsala förbi. Regnet utanför har stannat av. Luften är tung av dess skugga men samtidigt vinande och kall. Det ruskar om i de trötta sommarlöven som inte blivit gula riktigt än.

Det är oåterkallerligt. Livet har gått vidare.