Sagan om mig och den knäppa psykologen. Del 2
Han började fråga om lite vardagliga saker som var jag gick i skolan och hur jag trivdes där. Jag gjorde allt för att styra bort samtalet från vad jag egentligen kommit dit för att prata om. Samtidigt som hela jag skrek efter hjälp kunde jag inte förmå mig att be om den. Så fort han förstått att jag inte bodde hos mina föräldrar tog frågorna en annan riktning av typen "hur var din barndom?" Det kändes om möjligt ännu mer fel att behöva svara på dem. För vem kan säga sig ha haft en perfekt barndom? Han visste ändå på ett ungefär vad mina problem rörde sig om, varför skulle jag då behöva påminnas om den ynkliga varelse jag en gång var men för längesedan lämnat bakom mig? Känslan av att vara på helt fel ställe, konstig, ful och fel kom tillbaka. Jag trodde den delen av mitt liv var över. Vid ett tillfälle när jag kände att jag rört in mig sånt som inte hörde hemma här fick jag ur mig att jag tyckte det var jobbigt att prata eftersom jag inte riktigt tänkt igenom vad jag skulle säga. Det var tydligen jätteintressant. Var jag månne en sådan som planerade mitt liv och leverne efter en stenfast mall som inte kunde rubbas? Jag såg lättnaden i hans ansikte: en möjlighet till en snabb och inte alltför komplicerad diagnos, dessutom lättare att hantera än det tidigare skräckslagna barnet. Nu började jag ilskna till, om han aldrig frågar mig om det tar jag väl upp det själv! Flera gånger fastnade orden i halsen på mig för samtidigt var jag glad att slippa prata om det. Så småningom drog jag vad jag sagt under polisförhöret för honom, mer eller mindre ordagrant. Det hade jag ju faktiskt gjort en gång förut och överlevt. När jag slutat stamma och väntade mig att han skulle ge mig någon slags mirakulös upplysning om varför jag påverkats som jag gjort och hur jag skulle göra för att bli av med smärtan såg han bekymrat på klockan.
"Jag måste nog träffa dig nästa vecka igen. Bara så att du vet har jag avsett tre kvart för ett samtal så du kanske kan anpassa dig till det nästa gång. Vi ses."
Förlåt. Det var inte meningen. Nu kanske någon som behövde hans hjälp mer än jag gick miste om den extra kvart jag tog. Varför tog jag ens upp en sekund av hans tid när den kunde ha hjälpt någon med riktiga problem?
Ute på gatan försökte jag komma fram till vad jag fått ut av mötet. Jag kunde inte komma på någonting. Å andra sidan var jag inte säker på vad jag väntat mig.
Visst, sånt här kan ta tid. Det är lika bra att jag ger det en chans. Jag har ändå bestämt mig för att gå vidare.
Möte två. I väntrummet jag samt en tjej som inte var så olik mig. Han påminde mig inte längre om en tomtegubbe utan mer om paddan i Det susar i säven. Jag var rädd för den när jag var liten. Han började prata om rädsla. "När man är rädd för mörkret är man egentligen inte rädd för något som faktiskt existerar. Utgör den här mannen något verkligt hot för dig?" Njae, jag vet inte. Han blev ju arg några gånger men..."Hur skulle du reagera om jag säger att han står utanför dörren här?" Vad pratar han om? Det är väl ändå uppenbart. Aldrig i livet skulle jag öppna den satans dörren! "Brukar du dras till äldre män? Har du haft många stormiga förhållanden till män?" Hjälp mig härifrån, snälla någon! "Om du vill kan vi arrangera ett möte mellan er två här så att ni får prata ut om er relation och kan lämna den bakom er." Det kanske inte vore så dumt? Jag vill inte vara rädd för honom. Jag vill inte vara rädd alls. Eller vänta. Var det inte det här jag skulle komma ifrån? Viljan att förklara och vara alla till lags som kanske fick det hela att gå så långt som det gjorde.
Den insikten kom jag till först långt senare. Den närmaste tiden efter mötet funderade jag allvarligt på om han inte hade rätt. Den rädsla som fått mig att skada mig själv bara för att få känna en annan slags smärta var säkert helt obetingad.
Hur kan man vara rädd för en människa? Det finns ju något gott i alla, eller hur?
Hur tog det slut? Var det andra mötet före eller efter min tid på sjukhuset? Han hade ringt mig flera gånger den veckan i alla fall för jag lyssnade av telefonsvararen i skolan på avslutningsdagen. Jag pratade med honom då med. Bestämde vi ett möte jag aldrig gick till då eller var det faktiskt det andra? Då jag var ingen? Det tror jag inte. I så fall skulle jag inte minnas så mycket av det. För er oinvigda kanske jag drar Sagan om mig och min kropp som inte alltid vill vara med någon gång. Men inte än på ett tag annars riskerar jag väl att min blogg läggs ner eftersom ingen orkar läsa mina mastodontinlägg.
Det blev aldrig något möte tre. Någon övertygade mig om att han nog varit till mer skada än hjälp. Och nu är jag på jakt efter nya hjälpare. Håll tummarna för att det blir en mer tomtelik mindre paddig person den här gången.
