Sagan om mig och den knäppa psykologen. Del 1:

Inspirerad av en vänbloggare ska jag äntligen berätta en mer eller mindre otrolig historia som jag planerat att skriva om i ungefär... den här sommaren. Allting började egentligen för mycket längesedan men den utlösande faktorn var en annan mindre rolig historia som inträffade runt den senaste julen kan vi säga. Sagan får börja med att jag ber om hjälp att be om hjälp. Efter några gånger hos kuratorn som verkligen gjorde allt för att hjälpa mig trots att jag kanske inte var den lättaste att arbeta med eftersom jag själv var övertygad om att jag gjorde stora framsteg och allt egentligen var bra, i alla fall under de stunder jag träffade honom.(Hrm, hur blev den där meningen egentligen?) I vilket fall blev jag rekommenderad att gå till en psykolog. Jag fick ett nummer och till och med hjälp att ringa upp. De skulle höra av sig. Skönt.

Första gången de ringde var sista april. Jag hade min första någotsånär normala dag på väldigt länge och satt med vännerna på stan och såg forsränningen. "Nej men, vad trevligt! Då ska inte jag störa. Jag ringer igen om några dagar." Klick. Ajdå. Jag som var glad att jag överlevt såhär länge. Helst hade jag simmat tvärs över ån till deras lokaler på en gång. Men det sa jag ju inte. Alltså fick jag väl skylla mig själv.

Två dagar senare ringde samme man, sjuksköterska var han visst, när jag var ensam hemma. Jag gjotde mitt bästa för att förklara vad som hade hänt, hur jag mådde och hur jag ville bli hjälpt. För en människa jag aldrig träffat. Hur i helvete kunde han tro att han skulle kunna förstå mig när jag inte ens gjorde det själv. Jag brydde mig inte om att jag själv inte trodde på det jag gjorde. Så desperat har jag aldrig känt mig, vare sig tidigare eller senare. "Jaså du har försökt... inte lyckats... så bra då..." Jag hör att du pratar och svarar på dina frågor men jag förstår inte varför.

Nästa gång jag höde något från dem satt jag på en restaurang i Budapest. Då hardejag ändå bestämt mig för att jag ville leva men min kropp verkade vilja något annat. Den slutade bitvis fungera och jag som inte fattade ironin i det hela tog det med något slags lugn jag inte riktigt förstår var jag fick ifrån. Förmodligen har jag ännu inte förstått vad som hände. Än en gång skulle de ringa upp senare.

Jag minns inte hur det blev bestämt att jag skulle komma dit. När ringde de? Var var jag? I vilket fall gick jag genom stan ensam, för första gången sedan händelse X, den 23e maj klockan två. Rädd, nervös, panikslagen, you name it. Väl framme fick jag slå mig ner i ett väntrum i några minuter tillsammans med en annan tjej som nog är lite yngre än jag. Hon var svartsminkad och hade långt, svart, färgat och slitet hår. Vad gör jag här?

Han kom och hämtade mig tio minuter sent men ögonblicket jag såg honom visste jag att det här var rätt. En tomtegubbe, hurra! Krama mig, lyssna på mig! Du om någon kan hjälpa mig! Förväntansfull lät jag mig ledas in i ett rum. Han pekade på en mjuk fåtölj och jag sjönk ner i den. Plötsligt slog det mig varför jag var där, vad jag förväntades prata om. Jag såg ut genom fönstret men förstod inte var jag befann mig i förhållande till resten av världen. Stolen var inte alls skön längre.


to be continued...


Kommentarer
Postat av: Sara

Jag vet att hur jobbigt det här har varit för dig, men du skriver så fantastiskt bra att jag nästan längtar efter fortsättningen. Puss

2007-09-05 @ 16:29:35
URL: http://bananasplit.blogg.se
Postat av: anonym

hej=)
borde inte del 1 va före del 2?
aja men det spelar ingen roll=)
va bra du e på att skriva=)
hej då!=)

2007-10-01 @ 21:18:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0