pannkakor och skuldkänslor
Solen skiner. Mamma och pappa är och handlar. Pannkakor är ju alltid trevligt. Jag blandar ihop alla ingredienser och vispar som en galning. Helt fel förstås, det blir massor av klumpar. Smöret smälter, smeten fräser. Köket fylls med os och jag öppnar altandörren. Jag är trött. Har inte orkat spela. Har börjat med mitt italienska släktträd men när jag insåg att pappas fjorton kusiner med tillhörande barn var för många för att få plats på ett A4a tog jag en paus. En av grannkatterna hittar in i köket och dyker ner i Moses matskål. Jag vet inte vilken av systrarna det är, Jesus eller Maria. När de var små bodde de hos oss men nu har de flyttat ut under telekuren. Jag vänder en pannkaka. De blir aningen för ljusa men det får duga. Vart tog mitt tålamod vägen? Har inte pratat med lärarna om vad jag ska göra. Borde jag göra det? Väntar ett tag till. Har inte börjat med mina rester. Har inte läst i engelskaboken. En svartklädd figur syns bland de gula lönnarna. Det är Christoffer som kommer från skolbussen. Han måste gå i tvåan nu. Vad stor han har blivit. Minns när jag själv började skolan. Då var vi för få barn för att få en hel buss, bara jag, Martin i Sunnansjö och Johan i Gässlingsbo. Det var jag som bodde närmast stan. Vi fick åka taxi. En av chaufförerna körde alltid men knäna när vi kommit ut på den asfalterade vägen. Honom gillade vi bäst. Smälta smör, i med smet, vänta, vända. Luften tar slut. Ränderna på trasmattan suddas ut och försvinner. Så var det dags igen. Det är lika bra att sätta sig på en gång. Drar fram en pall. Flåsar över stekpannan i några minuter. Hostar. Ajdå. Ut till badrummet. Blod? Det var något nytt. Vad kan det vara som slutar fungera nu? Sitter ett tag. Vilar. Så går det över. Smälta smör, i med smet, vänta, vända. Undrar om man får extrapoäng i skolan för att man steker pannkakor åt sin lillebror? Det skulle väl vara om man gick hotell och restaurang då, eller barn och fritid kanske. En bildörr slår igen. De är hemma. Vi äter de fantastiska pannkakorna och pratar om livet. Det skulle kunna vara en ovanligt trevlig lördag. Om det inte var fredag och resten av min klass sitter och pluggar språk. Om tjugo minuter måste vi åka. Min sjätte behandling. Det ska bli skönt. Ser ut genom fönstret. Där är kullen som måste grävas bort innan det blir tjäle i jorden. Och lekstugan som ska målas i vår. Det är konstigt hur man börjar tänka när man inte har de dagliga rutinerna. Drömde inatt. Vaknade fyra, mörbultad och svettig. Nu har vi kommit överens om att jag ska gå upp med alla andra klockan sju och äta frukost. Inte för att jag måste utan för att jag vill. Det är bra att ha kvar rutiner för att komma sig för att göra något vettigt i någon framtid. Puss och kram.
