bananpannkaka

Igår var jag i Uppsala. Det kom nästan som en chock när tåget tuffade genom Gamla Uppsala och jag helt plötsligt såg mitt hus. Där bor jag tänkte jag och insåg att det gjorde jag inte alls. Någon annan sover i min säng.
Kvällen innan hade varit intensiv. Åtminstone för min telefon. Folk slogs om att få träffa mig.
Först på listan låg Christina. Vi träffades på Gospelhörnan för att fika halv elva. Sen pratade hon. Vad hon kan prata. Det är som att trycka på en knapp så bubblar visdomsord ur henne. Jag tror inte jag sa så mycket och jag var tämligen spänd och nervös inför eftermiddagens möte på ackis. Men det gjorde ingenting. Det var längesen jag hade så trevligt. Vi glömde helt bort tiden, igen, och kom inte på att den existerade förrän en halvtimme efter att hennes parkeringstid tagit slut. Jag hoppas verkligen att hon inte fick böter ? igen.
Sen blev det promenad med Hanna. Något mer avslappnat, varför vet jag inte. Men härligt var det. Jag hade tänkt äta lunch med henne men efter den halva smörgåsen jag ätit och den allt mer pockande nervositeten var det otänkbart. Vi satt och pratade vid ån istället. Och andades.
Så var det dags. Säg att de kan hjälpa mig! Säg att jag säger rätt saker! Säg att det är någon jag kan prata med! Det var det. Camilla. Snäll, lugn och framförallt lyssnade hon verkligen. Och kunde lägga fram flera förslag på vad som kunde hända i framtiden. Hur de kunde hjälpa mig. Jag hade kunnat kyssa hennes fötter. Förmodligen var det då någon gång min hjärna slutade fungera. För jag minns inte riktigt. Bara att jag skulle fundera på om jag skulle bli inlagd eller om jag skulle komma på ?pass? en gång om dagen när jag kommer tillbaka till Uppsala. Och att hon ringer på måndag när jag pratat med mamma och pappa om det hela. Det blir bra!
I sjunde himlen flög jag till skolan. Ont hade jag och yr var jag men vem bryr sig om det när hjälp finns att få. Klockan var väl runt tre och jag började känna att jag var hungrig. Det blev ICA och inhandling av frysmat och brownies att smöra in sig hos kamraterna med. Kom på att jag inte skulle hinna träffa Helen eftersom hon säkert gått hem innan jag hann till skolan. Synd.
När jag kom dit var det tomt. Det var i och för sig väntat, alla hade ju lektioner, men det kändes lite skumt. Jag värmde min mat och satte mig på min vanliga plats i sofforna med uppskurna brownies på ett fat framför mig och väntade. Efter ett tag började folket dyka upp. Först verkade de inte se mig men deras reaktioner var roliga. Det blev många kramar. Synd att jag var så fruktansvärt trött. Jag sa nog inte så mycket då heller men det var skönt. Otroligt skönt. Allt var nästan som förr, men ändå inte. Det började kännas mer och mer avlägset att jag någon gång skulle komma tillbaka.
För första gången tänkte jag inte Jag vill tillbaka, och det nu! utan Snälla, låt mig bli så frisk att jag orkar komma tillbaka snart. Det var en ganska stor omställning och det gjorde ont att verkligen känna hur långt bort det vanliga livet är. Jag tror jag sov största delen av resan hem, med värkande rygg och huvudet ovanligt fullt av intryck ? ändå skulle det ha kunnat vara en vanlig dag, i mitt gamla liv, som jag aldrig kommer tillbaka till. Det är lustigt att det är så. Aldrig kommer det tillbaka. Men det betyder inte att glädjen inte kan komma tillbaka. Saknaden efter den är nästan störst. Att kunna skratta helt utan att det gör ont, helt utan att luften tar slut och utan alla tankar som säger att jag inte borde vara glad.
Snälla alla vänner, kom ihåg att jag älskar er.