bananpannkaka

Så sitter jag är igen med alla goda föresatser gömda, glömda och mig övermäktiga. Hur hade jag tänkt hinna allt jag skulle hinna idag då? Livet vill andra saker än jag. Vad hände egentligen? Vad har jag gjort? Varför och hur kan man göra så? Bara berätta allt, absolut allt. För en okänd människa. Vad kan det leda till?  
Kom hem, utmattad, med en lista på roliga saker jag äntligen kanske skulle orka göra. Bara vila lite, bara tio minuter på sängen. Somnade. Sov. En timme senare såg rummet lika fyllt av kaos ut. Orkar inte. Gör det ändå. Reder ut kaos runt mig, i mig.
Tar fiolen. Har inte spelat på veckor. Har inte orkat hålla den uppe tillräckligt länge för att höra tonerna. Så spelade jag. Av hela min kraft spelade jag. Grannarna måste ha trott att jag blivit galen. Å andra sidan började de skrika på varandra så taket säkert kunde rämna. Skrik och hårda ord. dörrar smäller, arga steg i trappan. En folksamling utanför mitt fönster bevittnar dramat med förtjusning. Förtrollningen är bruten. Jag gråter.  
Nu har jag hämtat mig för sekunden. Druckit mitt vatten, bäddat min säng. Hanna kommer hem. Jag har försökt vara realistisk. Nu är det Lenin som äntligen ska bort och ut ur mitt liv. Sen engelskan. Hinner jag nåt mer är det en bonus. Matte C tar vi nästa år. Jag är läskigt oberörd av alla prov. Gör dem med inställningen att ingen egentligen väntar sig att jag ska göra dem. Så blir det som det blir. Varken mer eller mindre. Det är bara att bita ihop ett litet, litet tag till. Snart är det över. Snart är det glömt.  
Sara fyller år. Lilla, fina Sara, min bättre hälft. Skulle aldrig klara mig utan henne. och Rebecka, dikten är ingen egen komposition, några rader ur en Lisa Ekdahltext.  
Vi ses imorgon då nya äventyr och möten väntar.