bananpannkaka

I morse var det första jag tänkte på när jag vaknade hur man transkiberar meningen J'ai oublié mon sac dans la maison de ma voisine och var stavelsegränserna går. Det tog flera minuter innan jag tänkte på något som hade med smärtkliniken att göra. Hurra för mig!

Vilken dag. Vaknade strax innan åtta av en liten som kröp ner och kramades. Vi har storhandlat och varit på brorsans grav och tänt ljus.

Jag är i Hertsjö. På något sätt har vi lyckats få en veckas "ledighet" från studierna, nästan som ett riktigt höstlov faktiskt. Jag har kramat Hjalmar, kokat gröt, bytt blöjor och brottats. Han blev glad när jag kom. Det betyder allt. Jag har kramat de andra bröderna med men de blir inte riktigt lika översvällande lyckliga över att se mig.

Den finaste sjukgymnasten läste journalanteckningarna från smärtkliniken - utan att jag bett henne om det. Den finaste sjukgymnasten blev en smula arg och frågade mig om hon fick prata med den första läkaren eftersom hon tyckte att allt såg väldigt fel ut.

Så lätt försvann mina tvivel på mig själv. Jag sjåpar mig inte. Jag behöver inte kämpa hårdare. Jag har ont och ska få hjälp. Så lätt kan det vara. Känner man den finaste sjukgymnasten kan svåra saker bli väldigt lätta ibland.

Smärtkliniken, ja. Nu är det nästan en vecka sedan jag var där och den veckan har varit låååång. Det blev platt fall. Mitt fel. Jag fick panik och knäppte på "du möter en avlägset bekant på stan och måste vara trevlig i några minuter"-funktionen. Jag mådde så bra så. Trivdes i Uppsala. Sjukgymnastiken hjälpte så himla bra. Skolan gick också bra, jag hade ju bara lite ont. Läkaren måste ha trott att jag hamnat fel. Hon undersökte mig och tryckte på punkter som gjorde så ont att jag grät i ett dygn efteråt - men jag började så klart inte gråta förrän jag kommit utanför dörrarna. Där och då sa jag AJ, jo det känns lite...

Fy mig. Sån ångest som jag hade dagen efter vill jag aldrig mer ha. Jag hade tackat nej till att träffa en psykiatriker (fråga inte varför) men som tur är lyckades jag få tillräckligt många hjärnceller att fungera för att ringa upp och be dem ändra det. Nu väntar jag bara på att de ska ringa och be mig komma, eventuellt väntar jag på en kallelse.

Jag ska förklara hur det ligger till för psykiatrikern. Vara tydlig med att jag inte vill något hellre än att börja löpträna och få ett bättre fungerande socialt liv (uppgifter jag fick av läkare 1) men att vad jag orkar och klarar av i dagsläget är begränsat till att komma upp ur sängen på morgonen, sitta i en föreläsningssal i max två timmar och i bästa fall gå till sjukgymnastiken.

En bra sak att nämna kan också vara att de anhöriga jag lovat höra av mig till efter undersökningen inte blev oroliga när de inte hörde något från mig på ett dygn på grund av gråtkoman - de trodde nämligen alla att jag blivit inlagd.

Jag hoppas jag får en till chans. Jag vill hemskt gärna träffa läkarte 1 igen. Det känns som om jag förstörde hela undersökningen.

Å ena sidan kan jag tycka att hon borde vara van vid att möta folk med långvarig smärtproblematik och att hon borde ha kunnat läsa mig bättre. Å andra sidan gjorde jag det verkligen inte lätt för henne.

Jag hade nästan också väntat mig att bli inlagd. Mötet blev årets antiklimax. Dels blev jag sänkt av det, dels tar väntan onödigt hårt på mitt psyke och dels har kroppen återigen fått nog. Idag är det tredje dygnet jag tillbringat i horisontalläge, dock ovanpå en bäddad säng med riktiga kläder.

Man är inte hur man har det utan hur man tar det sa någon klok en gång. Jag skulle bara så väldigt gärna vilja slippa acceptera att ha så här ont.

I don't care if it hurts,
I wanna have control
I want a perfect body
I want a perfect soul

I want you to notice
when I'm not around
You're so fuckin' special
I wish I was special

But I'm a creep
I'm a weirdo
What the hell am I doin' here?
I don't belong here...

Världens finaste sång. Timo, Timo, att du kunde göra världens finaste sång ännu finare. Leta upp och lyssna!
Ibland känns det så. Typ på sjukgymnastiken där alla är där av en klar anledning. Jag vet aldrig vad jag ska svara när de frågar.
"Jag är här för nacken, varför är du här?"
...
Imorgon har jag en lektionsfri dag men jag ska upp klockan sju för en läkardate. Tjoho!

Det är nu tolv dagar sedan jag skrev om mitt fall på universitetet. Igår föll jag igen, från en cykel på sjukgymnastiken. Det var mitt märkligaste fall hittills tror jag. The beloved sjukgymnast har berättat hur man hört en duns och hittat mig krampande på golvet. När hon väl var på plats fanns också tre läkare, flera sjukgymnaster och lite annat löst folk i rummet. Jag krampade en kvart, fick roliga mediciner som tog tid på sig att verka. Jag han skrämma alla genom att bli ordentligt blå. Det har aldrig hänt förut, vad jag vet. Efter syrgasboost såg jag normal ut igen och kunde gå hem utan att misstas för att vara en smurf.

The beloved sjukgymnast följde med mig till akuten där jag fick ett anfall till som gick snabbare över. Hon skötte allt jobbigt: pratade med neurologen och andra viktiga människor, tog reda på vad som skulle hända och hjälpte mig på med strumporna när de kollat syremättnaden i mina tår. Jag var helt lugn om man jämför med tidigare gånger. Det gjorde liksom ingenting att jag varken kunde röra mig eller visste vad jag hette på ett tag. Jag kunde släppa allt och bara vänta på att jag skulle börja fungera som vanligt igen. Jag var nästan inte ens rädd.

Idag har jag varit i skolan och på sjukgymnastiken igen. Jag mår väl inte särskilt bra men det känns ändå bra att försöka komma igång så fort som möjligt. The beloved tog sig tid att förklara hur allt gått till för mig. Det är skönt att på något sätt ändå veta, fast jag inte vet. Jag är så himla glad att jag är här och kan träna och plugga och leva. Även om jag fortfarande får anfall - vilket är hemskt onödigt, tycker jag - så finns här människor som har koll och som försöker hjälpa mig på ett annat sätt än i Bollnäs och det gör allt lite lättare.

Nu ska jag sova, gott och länge. Imorgon satsar jag på fint väder, promenad och plugg.

Om en vecka ska  jag till smärtkliniken. På fredag ska jag träffa min husläkare för att prata mer om smärta, anfall och studietakt.

Jag har tänkt rätt länge att jag ska höra av mig här igen. På något sätt är jag lite stolt över att det inte blir av - det måste ju betyda att jag har en massa viktiga saker för mig, eller hur?

Jag tränar och tränar. Snart har jag säkert magrutor igen, så mycket som jag tränar. Fyra dagar i veckan hänger jag på sjukgymnastiken och det är så härligt så!

Jag pluggar och pluggar. Vi har fyllt i mitterminsutvärderingar och det betyder att det inte är ok att sitta och inte begripa något på lektionerna. Den allra första tentan närmar sig med expressfart och jag börjar bli orolig på riktigt.

Jag ringer och ringer. Försäkringskassan skickade mig ett brev där det står att de noterat att jag varit sjukskriven i tre månader utan sjukersättning. Bra noterat av dem tycker jag. Nu ska jag försöka få tag på dem illa kvickt för att bekräfta att de noterat rätt så kan jag kanske, kanske få lite pengar. Men bara kanske. Jag ansöker om anpassad studietakt för att få fullt studiebidrag från CSN trots att jag studerar på halvtid. Mina studieförhållanden och mitt funktionshinder ska därför utredas i minsta detalj och allt ska intygas av så många som möjligt. Hittills har jag en husläkare, en sjukgymnast, en studievägledare och universitetets fantastiska ombudsman för funktionshindrade på min sida. Det borde nog räcka.

Det ble ven vecka med många turer det här. Först hjärndöden, sen kreativitetsboosten och sen pannkaka ner i ambulansträsket igen.

I mitt huvud alltså. Det fullkomligt kryllar av konjunktioner, konjunktiv, kompletiva bisatser, koncessiva konjunktioner, konsekutiva bisatser, korrelat och en massa andra ord som börjar på ko-. När jag läste igenom anteckningarna från fonetiken igår såg jag att jag skrivit

"När instabilt-∂ står ordmedialt gäller alltid samedi-regeln!
Undantag: Richelieu, Atelier"

Ack, denna förvirring.

Min hjärna jobbar redan på halvtid. Den accepterar ingenting annat. I förrgår borde jag ha läst en pjäs samt sextio sidor historia. Istället sydde jag ett par byxor. Dem är jag otroligt nöjd med men jag undrar hur det går på fredag då det är meningen att jag ska diskutera nämnda pjäs. Det är Les mains sales av vår älskade Jean Paul Sartre förresten. Jag borde också ta reda på vad han ansåg om människan; frihet, ansvar och skuld. Existensialism. Så himla intressant men så himla mycket mer än vad jag får plats med i huvudet nu.

Imorgon ska jag träffa studievägledaren och snacka halvtid på riktigt och csn. Tjo!

Jag skrev att det jag önskar av smärtutredningen är en tydligare diagnos för att kunna förhålla mig till sturier och yrkesliv på ett bättre sätt. Det är svårt. Fast jag flera gånger om dagen bedömmer min smärta själv på ett så objektivt sätt som möjligt "Vad skönt, nu har jag bara 6 ont i ryggen, för en timme sen var det 7,5...", fast jag är mycket medveten om att min kropp är en annan än för tre år sedan kan jag inte acceptera att jag inte klarar av lika mycket nu som då. Jag vet inte varför jag har ont. Fast jag kan precissera min skräck till att jag är rädd att smärtan stressar min kropp och min hjärna till fler anfall frågar jag mig hela tiden om jag verkligen har ont eller om jag bara är lat - kan jag inte kämpa lite mer? Varför orkar jag inte? Vad sätter stopp för mig - brist på motivation eller smärta?

Jag halkar efter i kursen. Skriver av facit till instuderingsfrågorna för att ha något att säga på lektionerna. Förstår inte hälften av vad vi pratar om. Kommer inte ens i närheten av godkänt på övningstentorna. Nu har jag skrivit ett mail till min kära ombudskvinna igen. Bett om hjälp att ansöka om anpassad studietakt. Läsa halva kursen nu och halva nästa termin. Det var svårt. Så fruktansvärt trött är jag på anpassat och halvfart och i din egen takt. Det känns så fel.

Jag är övertygad om att jag gör rätt. Det är inte värt smärtan och oron att tvinga sig igenom terminen utan att bli godkänd i någon av kurserna. Jag vill så gärna lära mig det här på riktigt.

Tro inte att jag deppat ner mig totalt nu igen. Jag är otroligt glad att jag är här och nu. Jag "ser fram emot" smärtundersökningen och mår bättre psykiskt än på länge, länge. Jag är bara lite besviken över att jag inte är på topp. Bara det att jag faktiskt trott att jag var det ser jag som ett stort framsteg.

Idag vaknade jag och såg på väckarklockan. Tänkte att det var ju bra att jag vaknade nu, det är en bra tid att gå upp. Sen tittade jag på klockan igen och såg att det gått tre timmar. Jag misslyckades med att äta frukost, nyinköpt lyx-müsli till trots. Det lutar mot att någonting är på väg åt fel håll.

Om jag lyckas vända allt nu, innan det blir värre, kommer det göra mig oerhört stolt. Då gör det inte så mycket att jag fick svälja bittra tårar och stolthet och be om hjälp idag.

Jag pluggar. Jag läser grammatik, traglar glosor och lär mig uttala omöjliga och möjliga meningar. När jag inte gör det sover jag eller åker buss. Det har inte blivit så mycket tid och ork över till att uppdatera här. Jag beklagar. Nu är jag här igen.

Den tjugoförsta semptember träffade jag min nya läkare. Det var för åtta dagar sedan. Jag hade precis börjat längta efter att få brev från diverse sjukhusenheter. Den ångesten jag skulle ha om veckorna blev till månader och år igen innan något hände.

Idag fick jag ett stort, tjockt kuvert från Ackis tillsammans med ett tjusigt intyg på att jag är funktionshindrad. I kuvertet fanns ungefär hundra enkäter att fylla i och en kallelse till smärtkliniken. Inte en remissbekräftelse som sa att jag kanske får komma dit om ett halvår eller så utan en riktig kallelse. Den 26e oktober. Klockan nio. Ingång 70, ta hissen en våning upp och gå till höger. Dörren mittemot röntgen.

Fem futtiga veckor från det att jag träffade läkaren till det att jag får komma dit! Jämför det med de sjutton månader jag väntade på Sandviken!

Jag tog tag i enkäterna med en gång. Nu är jag helt slut i själ och hjärta. Det är tufft att beskriva allt som inte funkar. Jag fick leta en del i journalen efter datum och sjukhus jag röntgats på och sånt är aldrig kul. Så skulle jag skugga de områden jag har ont på på en bild av en människa. Det ser ut som om jag bara lagt skuggor och målat blodkärl. Jag hade lika gärna kunnat färglägga hela bilden.

Som jag väntat. Säkert beror tröttheten mest på lättnaden. Nu äntligen! Det räcker nästan med att någon tittar på mig och säger "Jag förstår att du har ont" den 26e för att jag ska bli nöjd. Jag hoppas på att få en tydligare diagnos som gör det lättare för mig att förhålla mig till framtida studier och yrkesliv. Jag hoppas på att få lära mig hantera smärtan bättre och kanske hitta en väg till lindring men jag har inga förhoppningar om att bli helt återställd. Det finns liksom inte i min värld längre. Jag minns inte hur det är att inte ha ont.

Jag kan knappt fatta det. Äntligen!

Jag skriver om valet. Det är svårt och tar tid för vad skriver man om det obegripliga mer än att det är just obegripligt? Jag måste nog jobba på den texten ett tag till men ni får en kort uppdatering om vad som händer i det lilla livet så länge.

I tisdags hade jag en date med två Dr House. På förmiddagen skulle jag träffa min egen husläkare och på kvällen skulle jag se den efterlängtade TVserien.

Efter det nämnda valet har jag av förklarliga skäl mått pyton. Natten till tisdagen kunde jag knappt sova och mitt konstanta illamående gjorde det omöjligt att äta någon frukost. Det tog mig en timme att komma ur sängen, jag missade den buss jag tänkt ta och när jagf äntligen kommit på den senare fick jag gå av vid den första hållplatsen för att hämta plånboken jag glömt. Bra början.

Istället för att ha en halvtimme på mig att hitta till Hälsocentralen som ligger i en för mig outforskad stadsdel hade jag åtta minuter. Det spöregnade. Mina skor blev genomblöta och den knappa vägbeskrivningen jag klottrat ner flöt ut över pappret. Nitton minuter i tio anmälde jag mig i receptionen, en minut sen. Efter ytterligare några minuter ropade hon in mig.

Det gick fantastiskt. Jag fick berätta min historia och vi bläddrade lite i journalen. Vips blev jag remitterad till smärtkliniken och till neurologen för att därifrån bli remitterad till Sjukgymnast Underbar. Klart!

I en och en halv timme, en och en halv timme!, pratade människan med mig. Hon var snäll och vänlig, lugn. Gjorde mig lugn. Visade på lösningar som jag aldrig kommit på själv. Anteckningsstöd är en baggis. Det är klart att jag ska ha det! Så gav hon mig kontaktuppgifter till studievägledaren på institutionen så att jag vi kan prata mer om eximinationstillfällen och lägga upp det på ett bra sätt. Talböcker är en bra grej också, inte ljudböcker utan talböcker. Kurslitteratur som lästs in för oss som inte mår så bra av att sitta stilla längre stunder. Hon var verkligen engagerad och löste problem jag inte ens visste att jag hade. Vi bläddrade lite i mina 200 sidor journal och valde ut ett lämligt avsnitt som dög som intyg.

Pengarna från CSN har kommit och jag känner mig rik som ett troll. Efter mötet köpte jag en lunch på Öfre Slotts och gick direkt till engelska parken. Det gick hur bra som helst att prata franska. Flera i klassen har ett helt annat flow än vad jag har men jag känner mig nöjd med min insatts. Mest är jag nöjd över att jag gick dit.

Efter föreläsningen gick jag till studentbokhandeln och köpte flera skönlitterära böcker på franska och ett pennskrin jag länge behövt. När jag kom hem hade jag fått ett paket med ett kort och en amigurumibok av finaste S.

Den här dagen ska jag spara. Jag ska lägga den i den finaste ask jag kan hitta och plocka fram den när det blir jobbigt, om det någonsin blir jobbigt igen.

Imorgon gäller det gånger två. Först möte med ombudsmannen för studenter med funktionshinder. Jag börjar bli lite smått nervös. Jag ska bara gå dit och berätta hur det är så får hon avgöra hur och om de kan hjälpa mig. Det som är läskigt är att jag inte alls vet vad jag ska vänta mig.
Sen är det textföreläsning. I morse var en sån där seg början som liksom aldrig tog fart. Jag hade sovit i tolv timmar och var ändå helt slut i kroppen när jag vaknade. Jag stannade i sängen med min franska deckare tills klockan var två. Då var boken utläst men har jag skrivit en karaktärsprofil? Har jag förberett mig för att diskutera innehållet och själva sättet man skriver deckare på? Nej. Icke. Nein. Non. Jag överväger att gå hem efter mötet och göra något nyttigt istället. Träna på verb eller skriva en karaktärsprofil till exempel. Jag är annars en sån som anser att ingen ursäkt är god nog för att inte gå till en lektion. Det enda som kan hindra mig är att jag ligger på sjukhus och krampar. Eller är däckad av sviterna därav... Men det kanske var precis det här jag behövde öva på imorgon. Inte tro att det är så himla viktigt att jag sitter i bänken och mår dåligt. Att alla blir gladare om jag går hem och mår bra istället.

Så mycket trevligare allt vore om det som tynger mig bara var en liten I och det var midsommar och varmt och härligt...

Sommaren 2006 var mina axlar raka och starka. Gissa hur gärna jag vill börja träna! Nu!

Det gick så bra så på föreläsningen. Att veta att man svarat rätt på alla frågor i förväg ger ett värdefullt lugn. Jag lyckades uttala krångliga meningar rätt och nästan förstå vad som sades om tempus. När jag kom hem ringde fina kuratorn och vi pratade ett tag om mina journaler. Nu har jag ingen anledning till att ringa henne igen. Allt är utrett och avslutat. Lite sorgligt och vemodigt känns det allt men rätt ändå.

Idag är jag helt tillfreds med mig själv. Det händer tyvärr sällan. Jag är nöjd och lugn trots att det finns mycket att göra som är svårt och kroppen inte är mindre i olag än vanligt. Jag ska pyssla lite med verben och städa i min sjukhuspärm. Orkar och hinner jag ska jag sticka en stund ikväll och så ska jag läsa min deckare till sista sidan.

Jag känner mig avdramatiserad på något vis. Allt som är sjukt styr liksom inte mitt mående på samma sätt som förr. Visst finns det hela tiden närvarande. Jag tänker varje sekund på att jag har ont. En envis bula påminner om anfallet för en vecka sedan. Surret i huvudet finns kvar. Världen är fortfarande otydlig och svårbegriplig men inte skrämmande. Det är otroligt skönt. Jag önskar mig fler dagar som denna.

285 + 66 meningar översatta med rätt verbböjningar och allt. Rättat och klart. Om jag kommer ihåg något av vad jag gjort i morgon vet ingen men nu tänker jag sova. Godnatt!

Jag har varit i Bollnäs i helgen, om ni inte förstått det. Det var mysigt och trevligt och kändes bra på alla sätt och vis. Jag tankade energi och leenden från Hjalmar och försökte ta det så lugnt som möjligt. Det är betydligt svårare att hålla sig lugn i Hertsjö än i Uppsala. Det räcker med att någon ber mig diska för att jag ska bli alldeles stirrig och göra en massa saker fel när jag är där. Det är riktigt jobbigt för jag vill ju hjälpa till åtminstone lite. Som man gör i en familj liksom. Jag tänkte flera gånger under helgen att folk faktiskt inte bad mig göra så mycket men ändå blev jag ett nervvrak så fort det fanns en tid att passa. Mycket irriterande.

Nu är jag äntligen hemma i lägenheten. Det är tomt och tyst men lugnt. Jag saknar alla men känner mig mer närvarande och mindre rörig i huvudet. Problemet är att jag är trött. Jag vill helst fortsätta sitta framför datorn eller kanske titta på en film ikväll men imorgon börjar allvaret igen. Föreläsning i fransk grammatik på förmiddagen. Uppgifter som ska göras innan dess, sidor och paragrafer som ska läsas och förstås. Många sidor och paragrafer, många uppgifter. Jag borde läsa igenom och lära in det som skulle ha gjorts tills i onsdags också för det har jag inte gjort. Efter en kort genomgång av det som ska göras baxnar min hjärna redan. Det är bara att göra. Börja långsamt och fortsätt segt och envist. Det är min grej. Det här kan jag.

Jag får inte stressa upp mig för att det känns övermäktigt. Det är det inte värt. Imorgon börjar mitt nya liv. Då ska jag lägga upp en strategi för hur jag ska ta mig igenom tegelstenen med oregelbundna verb. Jag tänker listor och färgglada lappar. Nu ska jag blåläsa det som måste läsas. På föreläsningen får det gå som det går.

(Kan någon please förklara subjonctif présent för mig?!)

Hjalmar har börjat på dagis (host*förskola) och därmed utökat ordförrådet med "nej" och "min". När jag kom till Bollnäs i fredags satt han nöjd i bilbarnsstolen(host*babyskyddet) och sa "Miiiiiiiin Moa!" Gissa hur lycklig man blir av det!

Vi åkte och handlade på en gång. Han fick köra en egen liten vagn, med flagga, och ansvara för frukt och barnmat. Nåde mig om jag rörde hans vagn men kom jag för långt bort ropade han direkt "Mooooa", lite undrande. Efter ett tag tyckte han det var rätt kul att ropa även om jag var helt nära. Roligast var om jag svarade också.

Hjalmar kan själv. Blöjan är "min", den ska han sätta på sig själv. Byxorna, tröjan, strumporna, skorna, jackan och mössan med. Fast helst ska han vara naken. Han kan alltså klä av sig själv också. Han kan inte kissa på toaletten än så ibland kommer det på golvet eller mattan. Då ska han torka upp det själv och tvätta sig själv. Helst i badbaljan, som han sedan vänder upp och ner på själv. Sen måste han torka golvet i badrummet - själv.

Jag har en date med kvinnan som är ombudsman för studenter med funktionshinder. Halv tio den 17e september. Det känns bra och det känns fel. Bra att få hjälp. Bra att de lyssnar och tar mig på allvar. Fel för att jag inte känner mig ett dugg funktionshindrad - fast är det inte just det jag är när jag får anfall eller måste vara inlagd längre perioder? Eller när jag har så ont så att jag kräks eller inte tar mig ur sängen, vilket hände senast - i morse. Jag blir nog aldrig klok på det här. Vad är jag egentligen? "Ta med dig ett intyg som styrker ditt funktionshinder" skrev hon. Just det blir lite knepigt. Antingen släpar jag med mig tvåhundra sidor journal eller så ber jag att få komma med ett lite mer överskådligt intyg den 21a, när jag har varit hos Dr Öhman. Det blir nog bra tror jag. Faktiskt så tror jag att det blir bra.