Idag är jag bäst!
Jag blir så väldigt lycklig när folk säger att jag är bra! Det är nästan pinsamt! Jag fick många komplimanger för mitt fina uttal och ångesten för min grammatikovänliga hjärna var som bortblåst. Vad spelar det för roll om man vet vad orden kallas om man kan uttala dem rätt och sätta dem i ett sammanhang? Inte ett dugg! Imorgon är jag ledig. Då ska jag slå in en massa verb i hjärnkontoret. Nu ska jag fortsätta sväva på moln och äta lite chips framför TVn.
Väntrumssyndromet
Jag har nämnt henne förut. Den helt fantastiska, otroliga, underbara sjukgymnasten. Som jag får skicka så många förtvivlade mail till jag vill - eller glada för den delen. Som lyssnar och hjälper fast ingen remiss funnits sedan i mars någon gång. I går skulle jag gå förbi och säga hej. Få nya TENSelektroder och överlämna en sjal jag stickat till henne för att hon är så fin.
Helst skulle jag vilja gå in genom dörrarna och visa hur bra jag går nu. Säga något klokt och berätta hur mycket det betyder att få ha henne som kontakt. Att hon faktiskt bryr sig utan att få betalt för det är mer än vad jag kräver av henne. Det är vanligare med människor som får betalt för att hjälpa men inte gör det - tyvärr. Men så fort jag kom in i väntrummet försvann hälften av hjärncellerna illa kvickt. När jag väntat en halvtimme och befann mig i den sällsamma dvala väntrum försätter mig i kom hon. Jag gav henne sjalen, till och med rätt sjal och inte min egen, men jag sa nog inte något klokt. Jag sa nog inte ens något begripligt. Det kanske inte spelar så stor roll men jag undrar vad det är som får mig att liksom stänga av så fort jag är på ett sjukhus. Är det någonstans man vill vara klar i huvudet och kunna tala för sig själv så är det väl där.
Gårdagen blev rätt bra ändå, trots tugnt hjärta och darrig kropp. Nu har jag sovit gott och länge, kört TENS på axlar och rygg och ätit frukost framför datorn för att inte tänka på att jag mår illa. Det gick bra. Nu väntar oregelbundna verb i långa rader men först ska jag duscha länge och varmt.
Helst skulle jag vilja gå in genom dörrarna och visa hur bra jag går nu. Säga något klokt och berätta hur mycket det betyder att få ha henne som kontakt. Att hon faktiskt bryr sig utan att få betalt för det är mer än vad jag kräver av henne. Det är vanligare med människor som får betalt för att hjälpa men inte gör det - tyvärr. Men så fort jag kom in i väntrummet försvann hälften av hjärncellerna illa kvickt. När jag väntat en halvtimme och befann mig i den sällsamma dvala väntrum försätter mig i kom hon. Jag gav henne sjalen, till och med rätt sjal och inte min egen, men jag sa nog inte något klokt. Jag sa nog inte ens något begripligt. Det kanske inte spelar så stor roll men jag undrar vad det är som får mig att liksom stänga av så fort jag är på ett sjukhus. Är det någonstans man vill vara klar i huvudet och kunna tala för sig själv så är det väl där.
Gårdagen blev rätt bra ändå, trots tugnt hjärta och darrig kropp. Nu har jag sovit gott och länge, kört TENS på axlar och rygg och ätit frukost framför datorn för att inte tänka på att jag mår illa. Det gick bra. Nu väntar oregelbundna verb i långa rader men först ska jag duscha länge och varmt.
Orättvist!
Kan någon förklara för mig varför mitt hjärta är tugnt som en sten och min kropp darrig som ett asplöv just den här dagen, som strålar av sol och höst...
Söndagsvila
Nu börjar allt falla på plats igen. Att vakna efter ett anfall är som att slå på datorn utan att inställningarna sparats tidigare. Allt måste installeras på nytt. Till exempel har jag redan fått backa några gånger i det här inlägget för att fingrarna inte trycker ner tangenterna tillräckligt årt. Hårt skulle de vara. Nej, det... och så vidare.
Idag fick jag städdille och började dammsuga. Faktiskt var det dammsugaren som blev för trött och inte jag. När man måste plocka upp ett hårstrå och stoppa in det i munstycket för att dammsugarenska orka äta upp det har den lkiksom mist sin funktion. Ny dammsugarpåse ska inhandlas snarast.
Om trekvart har vi tvättid, jag och combon. Så ska jag väl läsa åtminstone första kapitlet i Maigret et l'indicateur, vår första skönlitterära bok i Franska A. Tjoho!
Idag fick jag städdille och började dammsuga. Faktiskt var det dammsugaren som blev för trött och inte jag. När man måste plocka upp ett hårstrå och stoppa in det i munstycket för att dammsugarenska orka äta upp det har den lkiksom mist sin funktion. Ny dammsugarpåse ska inhandlas snarast.
Om trekvart har vi tvättid, jag och combon. Så ska jag väl läsa åtminstone första kapitlet i Maigret et l'indicateur, vår första skönlitterära bok i Franska A. Tjoho!
Lugnet efter stormen
Det gick fint igår. Det var kanske inte jättekul att gå upp sju för att åka tillbaka till sjukhuset men sjuksöterskan som skulle ta provet var jätterar. Eftersom mina båda mina armveck blivit stuckna två och tre gånger dagen innan var det ingen idé att försöka där igen. Jag vet att det gör mer ont att sticka i handen men går det bra om jag gör det ändå? frågade sköterskan. Självklart. Bara man ber snällt så. Det gjorde inte så mycket mer ont och blodet kom som det skulle. Hellre det än flera misslyckade försök i armvecken. Så tyckte hon att jag var duktig och sånt behöver jag höra. Ofta.
Jag åkte hem för att vila och duscha. Halv tolv åkte jag till universitetet. Coco frågade hur jag ville göra; om jag ville säga något själv, om hon skulle säga något eller om vi skulle låta saken bero. Så kom det sig att jag inför de tvåhundra människor jag tidigare gjort bort mig genom att säga "adjektiv" berättade om epilepsi, att det inte var mitt första anfall, att de gjort helt rätt och att jag mådde bra nu. Efteråt pratade jag med Coco om att min epilepsi inte bara är epilepsi och om min smärtproblematik. Hon tyckte jag var himla cool som berättat för hela gruppen och att de säkert blev mest lugnade av att jag gjorde det själv. Vi pratade om anfallsregristrering och smärtklinik och hon hänvisade mig till ombudsmannen för studenter med funktionshinder. Det kändes lite fel men det finns visst något som heter anteckningshjälp som betyder att en av mina kursare får betalt för att ta anteckningar åt mig de föreläsningar jag missar om jag är dålig eller inlagd. Vidare blir inga föreläsningar obligatoriska för mig och råkar jag vara inlagd när alla tentorna är i december ordnar de egna omtentor för mig. Lyckas jag missa alla vanliga tentor och skulle satsa på omtentorna för vanligt folk istället skulle jag skriva alla fem på en vecka. Inte bra. Hon lyfte verkligen stenar från mina axlar. Jag var till och med tvungen att gråta en skvätt av lättnad och för att allt går att lösa så bra när jag kom hem.
Tänk att folk ber om att få flytta tentorna för att kunna ta ett billigare flyg till Mallorca. Jag hade aldrig kommit på tanken att be om det för att jag måste vara inlagd. Universitetet är inte Folkis men det är inte stört omöjligt att få hjälp och rimliga premisser heller. Professorer är människor med lite Fröken i sig de också. Och jag gör mig inte sjukare än vad jag är bara för att jag berättar om det. Visst hade det varit skönast om jag slapp anfallen helt nu. jag hade faktiskt nästan räknat med det. Men att inte låtsas om dem gör ingenting bättre.
Sen har jag mest vilat. Tittat på skräpTV och sovit. Det känns i kroppen som om jag sprungit några maratonlopp och psykiskt är jag helt slut. Nu ska jag duscha länge och varmt innan jag tar itu med föreläsningar och läxor igen - om jag orkar. Kanske måste jag sova lite till först. Och det får jag göra.
Jag åkte hem för att vila och duscha. Halv tolv åkte jag till universitetet. Coco frågade hur jag ville göra; om jag ville säga något själv, om hon skulle säga något eller om vi skulle låta saken bero. Så kom det sig att jag inför de tvåhundra människor jag tidigare gjort bort mig genom att säga "adjektiv" berättade om epilepsi, att det inte var mitt första anfall, att de gjort helt rätt och att jag mådde bra nu. Efteråt pratade jag med Coco om att min epilepsi inte bara är epilepsi och om min smärtproblematik. Hon tyckte jag var himla cool som berättat för hela gruppen och att de säkert blev mest lugnade av att jag gjorde det själv. Vi pratade om anfallsregristrering och smärtklinik och hon hänvisade mig till ombudsmannen för studenter med funktionshinder. Det kändes lite fel men det finns visst något som heter anteckningshjälp som betyder att en av mina kursare får betalt för att ta anteckningar åt mig de föreläsningar jag missar om jag är dålig eller inlagd. Vidare blir inga föreläsningar obligatoriska för mig och råkar jag vara inlagd när alla tentorna är i december ordnar de egna omtentor för mig. Lyckas jag missa alla vanliga tentor och skulle satsa på omtentorna för vanligt folk istället skulle jag skriva alla fem på en vecka. Inte bra. Hon lyfte verkligen stenar från mina axlar. Jag var till och med tvungen att gråta en skvätt av lättnad och för att allt går att lösa så bra när jag kom hem.
Tänk att folk ber om att få flytta tentorna för att kunna ta ett billigare flyg till Mallorca. Jag hade aldrig kommit på tanken att be om det för att jag måste vara inlagd. Universitetet är inte Folkis men det är inte stört omöjligt att få hjälp och rimliga premisser heller. Professorer är människor med lite Fröken i sig de också. Och jag gör mig inte sjukare än vad jag är bara för att jag berättar om det. Visst hade det varit skönast om jag slapp anfallen helt nu. jag hade faktiskt nästan räknat med det. Men att inte låtsas om dem gör ingenting bättre.
Sen har jag mest vilat. Tittat på skräpTV och sovit. Det känns i kroppen som om jag sprungit några maratonlopp och psykiskt är jag helt slut. Nu ska jag duscha länge och varmt innan jag tar itu med föreläsningar och läxor igen - om jag orkar. Kanske måste jag sova lite till först. Och det får jag göra.
Pang
Så länge höll eorofin i sig. Två veckor typ. Idag mådde jag dåligt på förmiddagen. Kunde inte äta just någon lunch och stressade till bussen. Utanför föreläsningssalen någon slags grävmaskin med blinkande ljus. Pang ner i golvet. Kramp i en kvart och ambulans till Ackis. Två anfall till på akuten varav ett fick mig att falla och slå huvudet i golvet. Snygg blåtira kommer imorgon - nu horn i pannan. Och vad händer nu? Provtagning imorgon och ny anfallsregristrering någon gång i framtiden. Surt. Som tur är har jag Coco. Allt går att lösa. Orkar jag plugga skickar de uppgifter till mig. Kalas. Det här blir nog bra. Nu sk jag sova och ta hand om mitt stackars huvud. På återseende.
Vad det egentligen var
Jag skulle också bra gärna vilja veta vilken ordklass det handlade om. Tyvärr var jag för upptagen med att försöka sjunka genom golvet när det uppdagades så jag uppfattade inte riktigt svaret. Jag är nästan säker på att meningen löd "Inga flera sådana efterlängtade tillfällen kommer att ges." och att det var "Inga flera sådana efterlängtade" det handlade om. Alltså förväxlade jag inte adjektiv med substantiv eller verb åtminstone. Vi pratade från början om substantivsyntagmer med bestämningen före huvudordet (tillfällen) så jag tänkte väl att orden beskrev ett substantiv... men vad är de egentligen? Hjälp!
Adjektiv
Tänk dig att du sitter i en föreläsningssal med runt tvåhundra andra studenter. Föreläserskan pratar om de mest grundläggande begreppen inom grammatik. Hon pekar på en mening och ber er berätta vilken ordklass de tre första orden tillhör. Det är tyst i salen. Plötsligt hör du dig själv säga, högt och tydligt - utan att räcka upp handen Adjektiv. Du biter dig nästan i tungan och vill slänga dig på golvet och skrika Nej, nej, nej! Jag vet att de inte är adjektiv! Sen hoppas du att du inte alls sa det så högt som det lät utan så där tyst som du brukar, så att ingen hör. Sen börjar föreläserskan fråga vad ett adjektiv är, vad det fyller för funktioner och så vidare. Efter några minuter kommer hon äntligen fram till vilken ordklass de förhatliga orden tillhör egentligen - de är inte adjektiv. Hela tiden sitter du i bänken och känner dig smått självmordsbenägen.
Vi har världens bästa föreläserska. Hon heter Coco och pratar om ordklasser som om hon själv vore en. Jag har aldrig hört någon tala så engagerat och inlevelsefullt om grammatik. Om jag var en ordklass skulle jag vara ett adjektiv. Definitivt. Beskivande, dramatisk, målande men samtidigt avskalad. Jag kompareras och böjer mig efter andra. Mångsidig. Uppmanande. Tillbakadragen. Syftar egentligen hela tiden på något annat men hävdar att jag kan stå för mig själv. Öppen. Sluten. Lämnar hela tiden avtryck för fri tolkning. Stämmer det inte?
Vi har världens bästa föreläserska. Hon heter Coco och pratar om ordklasser som om hon själv vore en. Jag har aldrig hört någon tala så engagerat och inlevelsefullt om grammatik. Om jag var en ordklass skulle jag vara ett adjektiv. Definitivt. Beskivande, dramatisk, målande men samtidigt avskalad. Jag kompareras och böjer mig efter andra. Mångsidig. Uppmanande. Tillbakadragen. Syftar egentligen hela tiden på något annat men hävdar att jag kan stå för mig själv. Öppen. Sluten. Lämnar hela tiden avtryck för fri tolkning. Stämmer det inte?
31a augusti
Idag är en märklig dag. Idag skulle jag ha blivit inskriven i Sandviken om jag inte tackat nej och känslorna leker bergochdalbana. Istället för att ta tåget norrut tog jag bussen till stan. När jag skulle träffa sjuksköterskan satt jag på en två timmar lång föreläsning om allmän grammatik som följdes av två timmar fonetik. Efter skolan gick jag till ackis för att hämta medicinen som jag beställde igår. Det är en lång promenad för att vara jag. Sen gick jag vidare genom stan, till studentbokhandeln, för att köpa boken "Franskt uttal i teori och praktik" för mina sista slantar.
Jag är så glad så ni anar inte! Tänk att jag faktiskt är här!
I förmiddags var jag ledig. Äntligen trottsade jag telefonskräcken och sade upp min gamla hemförsäkring och medlemsskapet i hyresrättsföreningen. Som kronan på verket listae jag mig på en hälsocentral jag blivit rekommenderad och fick en läkartid den 21a september. De måste hinna få mina journaler innan de kan ta emot mig. Jag är bara glad att de inte bad mig beställa dem själv och skicka dem vidare.
Kroppen är hyffsat glad. Jag är glatt överraskad att jag lyckas gå så mycket. Det man inte har i huvudet får man ha i benen och mitt huvud är numera tomt. Jag tar fel buss åt fel håll fel tid och går av på fel hållplats. Magen är åt skogen och min vänstra hand obrukbar. Jag är lite rädd också men det hör väl till det nya. Säkert är iallafall att jag gjorde helt rätt i att flytta. Här är platsen där jag vill vara.
Jag är så glad så ni anar inte! Tänk att jag faktiskt är här!
I förmiddags var jag ledig. Äntligen trottsade jag telefonskräcken och sade upp min gamla hemförsäkring och medlemsskapet i hyresrättsföreningen. Som kronan på verket listae jag mig på en hälsocentral jag blivit rekommenderad och fick en läkartid den 21a september. De måste hinna få mina journaler innan de kan ta emot mig. Jag är bara glad att de inte bad mig beställa dem själv och skicka dem vidare.
Kroppen är hyffsat glad. Jag är glatt överraskad att jag lyckas gå så mycket. Det man inte har i huvudet får man ha i benen och mitt huvud är numera tomt. Jag tar fel buss åt fel håll fel tid och går av på fel hållplats. Magen är åt skogen och min vänstra hand obrukbar. Jag är lite rädd också men det hör väl till det nya. Säkert är iallafall att jag gjorde helt rätt i att flytta. Här är platsen där jag vill vara.
Kram!
Det finns faktiskt flera stycken som fortsätter kolla bloggen hur tyst det än är! Heders! Jag trivs och har det hur bra som helst. Imorgon skriver jag diagnosiskt prov i tre timmar innan jag går på en föreläsning om allmän grammatik. Jag är lycklig! Det är himla fint här och det känns verkligen att jag går vidare. Jag har inte kunnat lista mig på någon vårdcentral än. Behöver ett kvitto på att jag är skriven här först. Men då! Jag har valt ut en som ser bra ut och sen ska remisser skrivas! Nu ska jag äta potatis, fiskbullar och surkål. Halleluja!
Ofattbart
Imorgon flyttar jag.
Jag har tackat nej till Sandviken.
Scenbyte
Nu är det nästan en vecka sedan min date med Dr House. Han löste inte alla mina problem men satte en boll i rullning. Turerna har gått hit och dit så många gånger så det inte varit någon idé att uppdatera er om läget förrän nu.
Två dagar före daten kom kallelsen från Sandviken. Den 31a augusti skulle jag få komma dit. Jag hade ställt in mig på att gråta en skvätt och få Dr House att flytta remissen till smärtkliniken i Uppsala istället. När kallelsen kom kände jag hur luften liksom gick ur mig istället för att bli lättad. Det var så dags att kalla mig då; när terminen börjat och jag skulle få resa långt för att ta mig dit. Göra studieuppehåll och Gud förbjude, kanske behöva skjuta upp studierna en termin. Inte kunna skriva mig i Uppsala och bli ekonomiskt beroende av mina föräldrar en längre tid. Turnera runt i länet för att få fortsatt vård. Nej, nu får det vara nog!
Dr House tyckte att det var en god tanke att försöka få komma till Uppsala istället - så till vida väntetiden dit inte var för lång. När jag väl var där skulle neurologen där lätt kunna skriva en remiss dit. Så vad göra? Jo, man ringer till smärtkliniken och får efter en felrigning till en tyskbrytande föreståndarinna för en alternativmedicinsk klinik reda på att Akademiskas smärtklinik har max tre månaders väntetid. Tillräckligt kort för att passa mig. Vidare ringer man till kontaktsjuksköterskan Vänlig på neurologen och frågar om Dr Skitduktig Neurolog kan tänka sig att skriva remissen när jag flyttat ner. Bara för säkerhets skull.
Antiklimax. Det kan hon inte. Har för lite kunskap om min smärtproblematik. Beklagar, beklagar. Nu följer en kort tids desperation då man överväger alla möjliga och omöjliga lösningar, gråter en skvätt och kommer fram till att det får vara värt att börja om från början.
I morgon skickar jag in en flyttanmälan till skatteverket och blir skriven i Uppsala från måndag. Snarast möjligt ska jag lista mig på en vårdcentral och leta reda på Uppsalas bästa husläkare. Sen får vi se vart det bär. Jag tror att det blir bra.
Två dagar före daten kom kallelsen från Sandviken. Den 31a augusti skulle jag få komma dit. Jag hade ställt in mig på att gråta en skvätt och få Dr House att flytta remissen till smärtkliniken i Uppsala istället. När kallelsen kom kände jag hur luften liksom gick ur mig istället för att bli lättad. Det var så dags att kalla mig då; när terminen börjat och jag skulle få resa långt för att ta mig dit. Göra studieuppehåll och Gud förbjude, kanske behöva skjuta upp studierna en termin. Inte kunna skriva mig i Uppsala och bli ekonomiskt beroende av mina föräldrar en längre tid. Turnera runt i länet för att få fortsatt vård. Nej, nu får det vara nog!
Dr House tyckte att det var en god tanke att försöka få komma till Uppsala istället - så till vida väntetiden dit inte var för lång. När jag väl var där skulle neurologen där lätt kunna skriva en remiss dit. Så vad göra? Jo, man ringer till smärtkliniken och får efter en felrigning till en tyskbrytande föreståndarinna för en alternativmedicinsk klinik reda på att Akademiskas smärtklinik har max tre månaders väntetid. Tillräckligt kort för att passa mig. Vidare ringer man till kontaktsjuksköterskan Vänlig på neurologen och frågar om Dr Skitduktig Neurolog kan tänka sig att skriva remissen när jag flyttat ner. Bara för säkerhets skull.
Antiklimax. Det kan hon inte. Har för lite kunskap om min smärtproblematik. Beklagar, beklagar. Nu följer en kort tids desperation då man överväger alla möjliga och omöjliga lösningar, gråter en skvätt och kommer fram till att det får vara värt att börja om från början.
I morgon skickar jag in en flyttanmälan till skatteverket och blir skriven i Uppsala från måndag. Snarast möjligt ska jag lista mig på en vårdcentral och leta reda på Uppsalas bästa husläkare. Sen får vi se vart det bär. Jag tror att det blir bra.
Ny bil
Idag har vi hämtat den nya bilen. En ljusgulbrun, stor (toyota previa, för de som kan sånt). Vi premiäråkte till mormor och morfar för att få deras godkännande och en kopp kaffe. Jag fick dessutom några meter tyg som blivit över när mammas moster flyttade för några veckor sen. Nu ska här sys byxor. Me like!
Imorgon åker familjen till Stockholm men jag hoppar av i Norrtälje för att träffa finaste Ellikan innan hon flyttar till Arvika. Vi ska sticka och titta på en alldeles ny hundvalp. Bara vi två ska bo i hennes stora släktgård en natt. Jag firade nyår där och förstod att det måste vara ett paradis på sommaren redan då.
På lördag gäller det. Jag är lite nervös redan nu men inte på långa vägar så mycket som jag skulle kunna vara. Det är mest overkligt att jag kommer veta så mycket mer om min framtid på söndag än vad jag gör nu. Det ska bli så väldigt skönt när det är över!
Imorgon åker familjen till Stockholm men jag hoppar av i Norrtälje för att träffa finaste Ellikan innan hon flyttar till Arvika. Vi ska sticka och titta på en alldeles ny hundvalp. Bara vi två ska bo i hennes stora släktgård en natt. Jag firade nyår där och förstod att det måste vara ett paradis på sommaren redan då.
På lördag gäller det. Jag är lite nervös redan nu men inte på långa vägar så mycket som jag skulle kunna vara. Det är mest overkligt att jag kommer veta så mycket mer om min framtid på söndag än vad jag gör nu. Det ska bli så väldigt skönt när det är över!
Dagens syn:
Adam, 13 år, spelar Oh when the Saints... på två trumpeter (tvåstämmigt) samtidigt. Hjalmar, 2 år, kompar på munspel och dansar något som kanske liknar hip hop till. Oslagbart.
Världens bästa bröder och jag
Godmorgon! Igen!
Igår låg jag i sängen halv elva på kvällen, lagom stressad över att behöva gå upp kvart i sju för att åka till sjukhuset för provtagning idag. Klockan ett var jag fortfarande vaken och ville döda min rygg för att den inte lät mig somna. Halv tre vaknade jag av att mitt högra ben gick av. Klockan fyra vaknade Hjalmar i rummet bredvid. Halv fem kom Ljusnan. Kvart över sex fick jag kramp i axeln. Kvart över sju insåg jag att vi skulle ha åkt för fem minuter sedan.
Ingen bra start på dagen direkt. Men solen sken på en blå himmel och vår nymålade grind var blank av dagg. Dagen luktade nytt och i väntrummet spelades Sverige med Glada Hudik-teatern. Jag blev så där varm och lycklig i hela mig. Kände mig vaken och inte ett dugg sjuk. Kvinnan som stack mig var glad och trygg. Hon hade ett barnbarn fött -89 och med henne som referens tyckte hon att jag var väldigt modig. Det är kanske fånigt och barnsligt men sånt funkar på mig och jag blev bara gladare. Blod fick hon så mycket hon ville, sedan jag fyllt mitt rör och blött igenom två jätteplåster fick jag dubbla som ska sitta hela dagen. Konstigt, vilken skillnad mot sist.
Nu har jag ätit god fruktsallad till frukost och blivit pussad på av Hjalmar. Om en timme ska jag in till Bollnäs igen för att fika med en fin vän. Bra dag! Igen!
Godmorgon!
Tjoho! För första gången på jag vet inte hur länge har jag sovit bra och vaknat pigg! En underbar känsla!
Vi ska sy och vi ska klippa, vi ska göra't ska vi tippa...
Igår sydde jag. Himlar och pannkakor vad roligt! Det började med att pappa ville ha en hållbar förvaringsanordning till skiftnycklar och hylsnycklar och andra nycklar ute i verkstaden. Alltså tömde jag kökssoffan på överblivna jeansbitar och sydde tills jag gjort designers åt IKEA imponerade. Sen fortsatte jag av bara farten att sy en väska av en jeansrumpa med foder och allt. Till och med broderade jag en liten nyckelpiga på en ficka. Och när jag ändå höll på gjorde jag en väska modell större av ett draperi. Skitsnyggt blev det.
Inte ett pip sa mina händer. Det gick hur bra som helst. Lyckan i det! Tills jag vaknade i morse. Då gjorde det ont. Ömma handleder, blåsa på pekfingret och en knöl. De fruktade knölarna jag sett på en annans händer. Inte alls så stor men likväl en knöl. Som ett stenhårt myggbett på en öm fingerled. Det blåsta pekfingrets övre (eller nedre, hur man nu räknar, den som är närmast handen).
Nu ska jag vara lite ledsen för det. Sen ska jag sy på en volang på en klänning och packa ner finporslin som ska till Uppsala. Lyssna på en bror som spelar på stan ska jag också.
Fri som en fågel
Jag vaknade halv tio. Frukost och melodikryss i vanlig ordning. Vi löste allt. I nyhetspausen på halvslaget kom grannen över och frågade om vi ville åka båt. Självklart, sa vi, men jag undrade nog om jag skulle orka. En timme senare gick vi ut och mamma och pappa rullade fram sina cyklar. Cyklar?! sa jag och blev lite orolig. Menar ni att jag ska cykla? Det menade de. Inte på vilken cykel som helst heller utan på broder S's med skyhög ram och en kilometer till pedalerna. Alternativt på min egen med barnsits och Hjalmar. Så kom det sig att jag cyklade genom Hertsjö på tåspetsarna - och det gick alldeles utmärkt.
Framme vid stranden visade det sig att det var en segelbåt vi skulle åka med. Jag har söndagsseglat i en liten sväng på Voxsjön med två vana seglare en nästintill vindstilla dag men vad tusan, det här blir bra, tänkte jag och vadade ut till båten i en alldeles för liten flytväst. Det blåste men inte så att det gick gäss åtminstone. Vi tog oss ut en bit med motor innan grannen satte segel. Styr du, Moa sa han och jag styrde. Runt halva sjön styrde jag. På slutet fick vi kryssa, vilket jag egentligen inte kan men vid det laget hade jag gjort så mycket obegripligt så även det gick förträffligt bra. Det kanske inte är en jättebra idé att börja chansa vad man blir ombedd att göra i en segelbåt med föräldrar, granne och tvååring i ett inte allt för angenämt väder men det var utan tvekan bland det roligaste jag varit med om.
Om några år, när jag är frisk och stark och modig, ska jag bo i Göteborg. Jag ska segla på havet med någon jag tycker om, göra strandhugg och tälta där det passar. Det ska vara min målbild så länge jag är dålig, och snart ska det vara verklighet.
Spik i foten!
Dramatik och blodutgjutelse! Egentligen är historien en brors; för det var broren som badade på något vasst och fick sy fem stygn i foten. Egentligen är det han som är tapper och cool och allt det där men det tänker jag inte bry mig om för just då, när det hände, var jag så himla mycket coolare. Vem, om inte jag, sprang uppför en lång, brant skogsbacke till närmast granne för att hämta något att hålla ihop såret med? Vem, om inte jag, sprang minst hundra meter med bandage, sårtvätt, kompresser och annat viktigt efter att jag andfått ringt till pappa för att han skulle komma med bilen? Skulle inte min oerhört tappra bror varit tvungen att amputera hela benet om det inte var för mig? Det där sista kanske inte är sant men jag sprang i alla fall. Långt och fort i besvärlig terräng. Sen gick jag en kilometer hem, kräktes och sov i sjutton timmar. Broren mår bra men har ont i foten. Jag mår inte så bra men är stolt som minst tjugo tuppar.
