Ödets ironi
Det. Blir. Inget.
Inte den här gången heller. Jag luffsade runt i morgonrock runt tolv idag och skulle precis hoppa in i duschen när det ringde. Dolt nummer. Sjuksköterskan skämdes för att ringa. De kan bara använda utrustningen måndag - onsdag nästa vecka. På den tiden hinner mina mediciner knappt gå ur kroppen tillräckligt mycket för att jag ska få ett anfall. Än mindre hinner de tre önskade anfallen regristreras och medicinerna trappas upp igen. Alltså skjuter vi upp det. Igen. Behöver jag säga att jag bokade biljetten ner igår?
Min preliminära tid är nu vecka tretton. Påskveckan. Det lät som om det förmodligen skulle bli senare ändå. Men hon skulle se efter om jag kan börja trappa ner medicinen innan jag åker ner. Nu har jag varit anfallsfri så länge så själva nertrappningen borde vara riskfri.
Jag är både lättad och irriterad. Mest trött kanske. Jag är livrädd för undersökningen. Rädd för att få anfall så klart men minst lika rädd för vad som händer om jag inte gör det. Ni har hört det förr. Jag börjar bli tjatig. Så länge undersökningen skjuts upp och jag får knapra mina piller är jag lugn. Det känns tryggt. Jag tror det funkar. Men med undersökningen skjuts också Sandviken upp och jag börjar bli trött på att härda ut och vänta. Ont. Ont. Ont.
Och tiden rinner bara iväg. Veckorna går. Tickar på mot vår och sommar. Sommarjobb.
Suck.
Trött blir jag av alla småsaker. Planeringen runtom. Lärare jag informerat om att jag kommer vara borta, vänner jag tagit kontakt ned som skulle hälsa på mig, tvättid, väska, övernattning i Uppsala. Tröjor jag köpt mest för att de har knappar. Bra böcker jag sparat för att läsa där och då. Listor över musik och ljudböcker jag tänkt låna på biblioteket. Hur jag anpassat mina matinköp för att slippa tömma kylslåpet på allt för mycket.
Nu får jag skjuta på det lite till. Längta mer efter böckerna. Planera om maten. Boka en ny tvättid. Det kommer gå alldeles utmärkt bra. Men det var inte så det var tänkt.
Fiolen ligger nerpackad på skolan. Jag har inte ens sett den på snart en vecka. Inte tänkt en tanke på gehör, satslära eller piano. Sång har jag tänkt en hel del på. Det är skönt. Det känns att både kroppen och huvudet har längtat efter en paus. Kanske är min hållning fel. Kanske orkar jag inte med mitt extremt lugna, anpassade vardagstempo ändå. Kanske är det bara känslan av att låsa in sig i ett litet, kallt källarrum utan ljus varje dag som tar på krafterna. Kanske tycker jag inte om att spela längre. Hemska tanke. Men så är det kanske. Jag längtar inte till skolan. Inte ett dugg. Jag skäms inte. Jag sörjer.
Hjalmar mår bra. Hes och lugnare än vanligt men feberfri och med lindrigare hosta. Jag var barnvakt idag och imorgon ska jag till Hertsjö igen. Jag stannar till på lördag, innan jag åker, så det blir nog inget bloggande förrän jag är i Uppsala.
Inte den här gången heller. Jag luffsade runt i morgonrock runt tolv idag och skulle precis hoppa in i duschen när det ringde. Dolt nummer. Sjuksköterskan skämdes för att ringa. De kan bara använda utrustningen måndag - onsdag nästa vecka. På den tiden hinner mina mediciner knappt gå ur kroppen tillräckligt mycket för att jag ska få ett anfall. Än mindre hinner de tre önskade anfallen regristreras och medicinerna trappas upp igen. Alltså skjuter vi upp det. Igen. Behöver jag säga att jag bokade biljetten ner igår?
Min preliminära tid är nu vecka tretton. Påskveckan. Det lät som om det förmodligen skulle bli senare ändå. Men hon skulle se efter om jag kan börja trappa ner medicinen innan jag åker ner. Nu har jag varit anfallsfri så länge så själva nertrappningen borde vara riskfri.
Jag är både lättad och irriterad. Mest trött kanske. Jag är livrädd för undersökningen. Rädd för att få anfall så klart men minst lika rädd för vad som händer om jag inte gör det. Ni har hört det förr. Jag börjar bli tjatig. Så länge undersökningen skjuts upp och jag får knapra mina piller är jag lugn. Det känns tryggt. Jag tror det funkar. Men med undersökningen skjuts också Sandviken upp och jag börjar bli trött på att härda ut och vänta. Ont. Ont. Ont.
Och tiden rinner bara iväg. Veckorna går. Tickar på mot vår och sommar. Sommarjobb.
Suck.
Trött blir jag av alla småsaker. Planeringen runtom. Lärare jag informerat om att jag kommer vara borta, vänner jag tagit kontakt ned som skulle hälsa på mig, tvättid, väska, övernattning i Uppsala. Tröjor jag köpt mest för att de har knappar. Bra böcker jag sparat för att läsa där och då. Listor över musik och ljudböcker jag tänkt låna på biblioteket. Hur jag anpassat mina matinköp för att slippa tömma kylslåpet på allt för mycket.
Nu får jag skjuta på det lite till. Längta mer efter böckerna. Planera om maten. Boka en ny tvättid. Det kommer gå alldeles utmärkt bra. Men det var inte så det var tänkt.
Fiolen ligger nerpackad på skolan. Jag har inte ens sett den på snart en vecka. Inte tänkt en tanke på gehör, satslära eller piano. Sång har jag tänkt en hel del på. Det är skönt. Det känns att både kroppen och huvudet har längtat efter en paus. Kanske är min hållning fel. Kanske orkar jag inte med mitt extremt lugna, anpassade vardagstempo ändå. Kanske är det bara känslan av att låsa in sig i ett litet, kallt källarrum utan ljus varje dag som tar på krafterna. Kanske tycker jag inte om att spela längre. Hemska tanke. Men så är det kanske. Jag längtar inte till skolan. Inte ett dugg. Jag skäms inte. Jag sörjer.
Hjalmar mår bra. Hes och lugnare än vanligt men feberfri och med lindrigare hosta. Jag var barnvakt idag och imorgon ska jag till Hertsjö igen. Jag stannar till på lördag, innan jag åker, så det blir nog inget bloggande förrän jag är i Uppsala.
Kommentarer
Trackback
