I min fantasi
Sökningarna har börjat. Det är tomt på skolan. Tyckte jag inte det var jobbigt vore det konstigt. Varför ska jag spela nu? Jag har inget kortsiktigt mål, kanske inte ens något långsiktigt. Idag är det inte roligt alls heller. Suck.
De ringde från Ackis och bekräftade att det är vecka 11 som gäller - förmodligen. Om jag bara lyckas leta reda på tågbiljetterna får jag reseersättning för båda resorna också. Det är bra.
De kommande två veckorna kommer bli så hemskt långa. Jag orkar inte fylla dem med något vettigt. Troligen kommer jag ägna den mesta tiden till att vänta. Kul.
Mardrömmarna tränger sig på. Jag vaknar och tror jag har en syrgasmask över ansiktet fast jag inte har det. Själva masken är väl inte så farlig egentligen men det är ingen trevlig känsla, särskilt om man inte minns att man fått på sig den. Om inte annat är det ett rätt säkert tecken på att något som inte borde ha hänt har hänt.
Olika scenarion tar form i min fantasi. Att jag inte får något anfall, en ny undersökning bokas och Sandviken skjuts fram ytterligare. Att jag får ett anfall som visar sig vara något annat än epilepsi, medecinerna sätts ut helt och jag lever resten av mitt liv i skräck för att de ska komma tillbaka. Att anfallen kommer, visar sig vara epilepsi men medecinerna hinner inte häva dem innan jag fått syrebrist och dött eller fått en bestående hjärnskada.
Kan ingen vara snäll och ta bort den del av min fantasi som gör att jag oroar mig i onödan? Den del som hittar på alla otrevliga, skrämmande saker. Att drygt hundra anfall gått över utan att jag fått några bestående men borde väl vara en garanti god som någon. Att jag är superövervakad av Sveriges bästa neurologer borde också få mig att känna mig lugn.
Det är lugnt. Det går bra. Nu kör vi.
De ringde från Ackis och bekräftade att det är vecka 11 som gäller - förmodligen. Om jag bara lyckas leta reda på tågbiljetterna får jag reseersättning för båda resorna också. Det är bra.
De kommande två veckorna kommer bli så hemskt långa. Jag orkar inte fylla dem med något vettigt. Troligen kommer jag ägna den mesta tiden till att vänta. Kul.
Mardrömmarna tränger sig på. Jag vaknar och tror jag har en syrgasmask över ansiktet fast jag inte har det. Själva masken är väl inte så farlig egentligen men det är ingen trevlig känsla, särskilt om man inte minns att man fått på sig den. Om inte annat är det ett rätt säkert tecken på att något som inte borde ha hänt har hänt.
Olika scenarion tar form i min fantasi. Att jag inte får något anfall, en ny undersökning bokas och Sandviken skjuts fram ytterligare. Att jag får ett anfall som visar sig vara något annat än epilepsi, medecinerna sätts ut helt och jag lever resten av mitt liv i skräck för att de ska komma tillbaka. Att anfallen kommer, visar sig vara epilepsi men medecinerna hinner inte häva dem innan jag fått syrebrist och dött eller fått en bestående hjärnskada.
Kan ingen vara snäll och ta bort den del av min fantasi som gör att jag oroar mig i onödan? Den del som hittar på alla otrevliga, skrämmande saker. Att drygt hundra anfall gått över utan att jag fått några bestående men borde väl vara en garanti god som någon. Att jag är superövervakad av Sveriges bästa neurologer borde också få mig att känna mig lugn.
Det är lugnt. Det går bra. Nu kör vi.
Kommentarer
Trackback
