bananpannkaka

Och plötsligt har en av de där två lååånga veckorna gått. Utan att jag ens märkt det. Idag bokade jag biljetterna till Uppsala. På lördag klockan ett åker jag. Ingen returbiljett bokad. Än. Vi får se hur det blir.

I torsdags åkte jag till Hertsjö för att barnvakta. Det var en ynklig liten skrutt med hög feber som väntade där. Innan kvällen var slut hade han kaskadkräkts och gråtit en hel del. Under fredagen gick det bra. Han var lite spak men såg snällt på Dunderklumpen, lekte med vatten och myste. Mat var svårt. Mycket vatten och två smörgåsar var allt jag fick i honom. Sen kom hostan och rosslet. Tanken var att jag skulle åka hem på fredag eftermiddag men hur det var stannade jag till söndag kväll. Under nätterna låg en het liten klump på min arm. Nära, nära. Varje gång han hostade blev han ledsen och skrek vilket gör det ännu svårare att andas. Han andas som Darth Vader och låter som Bengt Magnusson, om än en rätt tystlåten sådan, lillebror är ju inte världens mest talföre... Krupp och luftrörskatarr är sånt vi tänkt på men idag har han visst mått bättre. Jag har åkt hem eftersom jag själv blivit läskigt förkyld med halsont och sånt men mamma har rapporterat att han mår bättre. Skrattar och äter digestive med massor av smör. Så långt är allt väl.

Det var skönt att vara hemma så länge. Mest av allt var det skönt att det var skönt. Kroppen har förkylning och barnbärande till trots mått hyfsat bra. Jag har inte behövt bli arg och ledsen på familjen. Vi har faktiskt haft det riktigt trevligt. Och Hjalmar. Vi kan liksom inte få nog av varandra. Bara det att han hellre sover på min arm än på mammas. Det känns lite märkligt men mest bra. Och han sover ju hos henne alla dagar jag inte är där.

Nu har jag buffrat lite kärlek. Imorgon ska jag dit igen för filmkväll med familj och vänner men sen dröjer det länge, länge tills vi ses igen. Min lilla skrutt.