Nu är jag arg på riktigt!

Kopiorna på min journal har kommit. Det är med blandade känslor jag läser dem. Det känns bra att ha koll. Jag vill veta vem som sagt vad och vilka slutsatser som dragits. Jag minns sällan något av de läkare jag träffat och är beroende av anteckningar och andras upplevelser. Men visst är det jobbigt att minnas.

Jag tyckte det mesta stämde med det jag förestält mig tills jag kom till det avsnitt den psykiatriker som plötsligt dök upp på avdelningen skrivit. Jag hade träffat honom förr och sagt till om att vår kontakt inte fungerade. Jag kände att han pratade över mitt huvud och drog slutsatser som inte stämde. Hans tilläg i journalen lyder:

Ung kvinna, perfektionist och ambitiös, har reagerat med dissosiativa störningar på syskons rivalisering (...)
Diagnos: Dissociativa kramper, lindrig depressiv period, kroniskt somatoformt smärtsyndrom, dissociativ motorisk störning.

Syskons rivalisering?! Det känns som om han gjort ett fult påhopp på mina bröder. Hade jag kunnat knyta hans slutsatser till något vi pratat om hade det varit en annan sak men det här är verkligen taget rakt ur luften. Baserat på egna fantasier. Det enda argument han kan finna för att dra den slutsatsen är att vi är några fler än i de flesta familjer. Om det är det han använder för att befästa den diagnos han ställt tar han mig ljusår från att acceptera den. Annars kan jag förstå den, utom möjligtvis den motoriska störningen men visst. OK. Jag hade kunnat tro på den och jobbat från den. Motvilligt med tanke på det obefintliga förtroende jag känner för mannen i fråga men ändock.

Nu spelar det här inte någon roll eftersom min diagnos ändrats ett antal gånger sedan dess men det känns inte helt bra att det står så i min journal. Om någon tar upp det längre fram kan jag försvara att det är fel men om någon inte tar upp det och drar egna slutsatser kan det bli onödigt fel.

Det kanske är barnsligt av mig att reagera så starkt men jag tycker det är viktigt att det som står stämmer. Just hans inlägg har kanske ingen större betydelse just nu. Hade det inte handlat om mina bröder hade jag kanske inte kännt mig så förolämpad. Kunde jag minnas att vi på något sätt tagit upp hur vi syskon fungerade ihop under vårt samtal hade jag kunnat förstå missförståndet. Kunde jag koppla något av det vi faktiskt pratade om till att han dragit den slutsatsen hade det också varit aningens mer ok.

Mina bröder är mina bästa vänner. Jag är barnsligt stolt över dem. De är den roligaste ensemblen att spela med. De gåtränade med mig varje dag tills det gick tillräckligt fort. De får mig att tro på framtiden när det är tungt. De är de finaste och klokaste och roligaste människorna som finns. De är alla perfekta och defekta på sina egna sätt. Jag älskar dem mer än livet och det finns inte ett uns av rivalisering oss emellan. Punkt.

Kommentarer
Postat av: Fröken

Jag har också växt upp i stor familj. Första tanken som slog mig när du sms´ade om vad han skrivt- var just så som du tolkade det. Att han tog det ur luften och dragit den slutsatsen av att ni är många syskon. Det finns så många dumma åsikter om stora familjer. Rivaliteten är sällan ett problem i stora familjer tror jag. Andra problem, absolut, men inte rivalitet. Är man många syskon lär man sig att hjälpas åt och att ta hänsyn till andra. Ni har så pass stor spridning i ålder också. Om man är väldigt nära i ålder och av samma kön kan det säkert förekomma. Men fem syskon med stor spridning....glöm det. Jag har aldrig tänkt den tanken om dej och dina bröder.

Kram!

2010-01-30 @ 14:36:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0