bananpannkaka

Jag är i Uppsala. Till slut.

I går ringde de från neurologen, en timme innan mitt tåg gick. En mycket bekymrad sjuksköterska förklarade att det blivit ändringar i planeringen. Den patient som ligger på "mitt" rum för tillfället behöver stanna längre. Jag kan alltså inte bli inlagd på måndag. Förhoppningsvis på tisdag, i värsta fall på onsdag. Efter lite velande kom vi fram till att det ändå var bäst om jag åkte ner så att jag kan komma in med kort varsel. Först blev jag så där lagom förvirrad och stingslig men egentligen är det inget problem. Mer tid som lösgående i Uppsala. Man tackar.

Tåget gick tio i ett. Tolv var jag på stationen. Tack för skjutsen fröken. Sålunda, femtio minuters väntan.

I Gävle var anslutningståget från Sundsvall försenat, fyrtio minuters väntan. När tåget väl kommer är det fel tåg som består av vagnar från två ihopsatta tåg. Inga platser är som de ska och jag hamnar på en fällstol mellan toaletten och en bagagehylla. En sån stol som gör att man åker i sidled. Men bistrovagnen saknades och alla bjöds därför på kaffe och kanelbulle.

När vi var framme i Uppsala gick inte dörren upp. Jag och fem andra ryckte, tryckte och slet i dörren, tryckte på alla larmknappar och kastade oss slutligen genom vagnen mot nästa dörr. När vi nådde den gick tåget. En äldre dam blev bestört, en pappa med en fyraårig dotter blev arg och en tjej i min ålder undrade vad vi gör nu. Jag lämnade mitt bagage och klampade genom tåget, hoppade över några fulla finnar som blockerade en dörr och hittade slutligen personalen som redan såg helt förstörda ut. Tåget var ändå väldigt försenat.
- Det är för sent för att stanna och släppa av er. Ni får följa med till Stockholm. I Arlanda är det svårt att hitta någon anslutning tillbaka.
Det var väl okej för mig. Damen blev stressad och ännu mer bestört, pappan blev trött - det var första gången dottern åkte tåg. Tjejen skrattade. Hon skulle ha varit i Örebro för längesen.

I Stockholm sprang vi upp och ner för trappor och irrade runt ett tag innan vi hittade vårt tåg. Som var försenat. Bara en kvart men ändock. Vi fick våra platser och pustade ut.

Tio i tre skulle jag varit framme i Uppsala. Klockan sex kom jag till stationen för andra gången den dagen - och kom av tåget. Jag gick till parkeringen för att vänta på Hanna men när jag ringde fick jag veta att hon var lite sen. Jag fick vänta på stationen. Efter en halvtimme var hon där. Jag gick tillbaka till parkeringen där fullständigt kaos rådde. Hanna hade Eriks föräldrars bil som jag inte känner igen. Efter en något stressad telefonkontakt kom vi överens om att det var bättre att Hanna körde "dit där bussarna går" och parkerade. Jag släpade mina väskor genom stationen och hade nästan nått länsbusstorget när hon ringde.
- Var är du? Jag står ju där Härjedalingen gick från förr.
Jag släpade väskorna genom stationen för tredje gången och hittade slutligen bilden. Klockan sju hade vi bestigit de fyra trapporna till Hannas och Eriks nya, fina lägenhet. Soffläge resten av kvällen. Död rygg, död nacke och döda ben. Fantastiska människors sällskap.