bananpannkaka

Nu är konserterna över. Det är fullt möjligt att jag spelat med SHOF för sista gången någonsin. Det känns tomt.

För mig var höjdpunkten Söderhamn. Kanske spelade jag bättre idag, i Bollnäs, men känslan var en helt annan. Nästan hela timmen kände jag att jag utstrålade glädje och liv, istället för trötthet, smärta och sorg. Det var mäktigt. Och fantastiskt skönt.

Jag funderar över hur mycket jag jämför mig med andra när jag spelar. Hittills har jag trott att jag inte gjort det, nästan inte alls. Det har liksom inte varit någon idé. Min situation har varit skruvad så länge så jag vet inte hur jag ska förhålla mig till andra längre. Hur som helst kände jag att jag visst jämförde igår. Jag ville att publiken skulle se att jag är bra. Jag ville stå längst fram och synas mest. Jag ville visst vara bäst. Jag ville få bekräftelse. Mer och mer, alla timmar på dygnet, helst.

Jag har varit barnligt stolt över att få sitta i andra pult i SHOF. Över att jag klarat det, med näppe. Med tanke på hur jag mått - visst, men också bara över det att få synas. Det är konstigt. Några gånger under repetitonerna när det gick dåligt och jag inte orkade bry mig om konserter och övning för att jag hade så ont var jag riktigt bitter. Tänkte att jag satt i andra pult bara för att de som var bättre än jag lyckats ta sig till sökningarna...

Men vad är det för snack egentligen? Vad spelar det för roll vem som sitter var i en orkesterförening i Hälsingland? Det behöver inte alls betyda att man är bättre än nån annan för att man sitter längre fram. I min fantasi är placeringen ett solklart rankningssystem fast mitt förnuft säger att det inte alls är så. Fick jag njuta av att sitta långt fram och hålla huvudet högt en helg må det så vara och det kanske var bra.

Min största skräck, förutom att krampa eller sluta andas igen, är att bli en sån som vill vara bäst i musik. Det är inget jag kommer må bra av att sträva efter och jag är så himla rädd att jag någon gång kommer tycka det är skönt att se ner på andra. Det är så långt fån den inställning jag vill ha till musik man kan komma. Att skapa något tillsammans och lyfta fram varandra, alternativt att få förtroendet att berätta en historia med hela sin själ.

Visst finns där plats för stolthet. Jag tror det är en mycket viktig del av musiken. Det är den perfekta blandningen av stolthet och ödmjukhet som gör utsrålningen hos en riktigt bra solist magisk. Eller hos vilken människa som helst för den delen.

Men man kan inte sträva efter att få stå längst fram själv. Det blir inte bra då. Det spelar ingen roll hur trött jag är på att bli placerad längst bak, spela komp eller få andra regler att följa än de övriga i gruppen.

Det är fult att vilja vara bäst. Eller är det det? Ibland känner jag mig så infekterad av jante att jag mår illa. I min strävan efter att bli bäst skulle alltid en gnutta skam finnas med och det skulle förmodligen vara den som skulle få mig att se ner på andra.

Ikväll vill jag vara nöjd. För att jag var med på alla repetitioner och alla konserter. För att jag orkade. För att jag slutligen blev vän med Beethoven och åtminstone började hälsa på Grieg när vi möttes. Det är så mycket mer än vad jag borde vara nöjd över. Så mycket att vara stolt över.