Det blir aldrig som man tänkt sig
Telefonen ringde inte på måndagen. På tisdagen ringde jag och pratade med en telefonsvarare. Några timmar senare ringde en bekymrad sjuksköterska upp. Det går inte så bra det här... Den stackars patient som varit tvungen att ligga kvar skulle behöva rummet hela veckan. Nästkommande patient hade redan börjat trappa ner sina epilepsimediciner. Jag är så väldigt ledsen! Vad tänker du nu? Vi ska försöka ordna så att du får reseersättning åtminstone, det är det minsta vi kan göra...
Det går inte att vara arg. Hon var verkligen väldigt bekymrad och ändå förstår jag så väl att hon inte kunnat påverka situationen. Först blev jag bara så väldigt trött, förvånad och ledsen men egentligen är jag glad. Glad att jag inte är den som behöver regristreras i två veckor, glad att jag mår så pass bra att det faktiskt går att skjuta upp min undersökning, glad att systemet ändå är sådant att patienten fick ligga kvar trots att annat var planerat.
Jag är också väldigt nyfiken på vilka omständigheter som gör att en patient måste regristeras i två veckor. Om veckan går utan anfall skickas man hem. Om patienten börjat krampa men de inte hittat rätt medicinering borde den kunna flyttas till ett annat rum, utan utrustning? Och varför får inte jag börja trappa ner mina mediciner (som finns kvar i blodet i upp till två veckor efter man slutat medicinera) innan jag läggs in? Mycket mystiskt.
Igår somnade jag ensam i ett mörkt rum. Ingen dörr behövde stå öppen mot någon korridor. Ingen lampa behövde vara tänd för att övervakningsfilen inte skulle bli för stor. Inga dubbla larm på mitt bröst. Jag vaknade av att klockan ringde och kunde gå upp utan att behöva vänta på att någon kom för att fälla ner grindarna och koppla loss mig från EKGt. Kunde laga min frukost själv. Kunde åka till skolan. Orkade förvisso inte vara kvar så länge men då kunde jag åka hem till den säng som är min alldeles egna och lägga mig under mina dubbla täcken istället för under landstingsfiltar och lakan. Jag har på mig ett specialinköpt linne med knappar, som inte behöver dras över huvudet. Mina lena, nyrakade ben ser en aning förvånade ut. De som utsats för den sparade, extra bra rakhyveln bara för att jag skulle slippa känna mig obekväm och orakad när läkaren skulle klämma, lyfta och dra för att undersöka dem. Väskan står fortfarande halvuppackad på golvet. Jag packar upp mössan som skulle skyla ett blödande huvud med ett ruffsigt hår tvättat med aceton på måndag och drar den över mitt helt ostuckna huvud och nytvättade hår för att gå och handla.
Visst är det skönt att vara hemma.
Nu ska här laddas om. På måndag åker jag ner igen för att träffa sjukgymnasten på tisdag. Samma dag ska jag åka tillbaka för att kunna vara med på Master Class på onsdagen. Det är svårt att hitta motivation till att spela när det gör så ont. När jag bestämt mig för att inte söka. Inte alls. Jag ska till Sandviken, ju förr desto bättre.
Vecka 11 är nästa lediga tid för anfallsregristrering. För tillfället är den min. Jag blir inte inlagd i Sandviken förrän undersökningen är klar. Det är nog det sämsta med att den blev uppskjuten.
Ladda om. Anpassa sig.
Det går inte att vara arg. Hon var verkligen väldigt bekymrad och ändå förstår jag så väl att hon inte kunnat påverka situationen. Först blev jag bara så väldigt trött, förvånad och ledsen men egentligen är jag glad. Glad att jag inte är den som behöver regristreras i två veckor, glad att jag mår så pass bra att det faktiskt går att skjuta upp min undersökning, glad att systemet ändå är sådant att patienten fick ligga kvar trots att annat var planerat.
Jag är också väldigt nyfiken på vilka omständigheter som gör att en patient måste regristeras i två veckor. Om veckan går utan anfall skickas man hem. Om patienten börjat krampa men de inte hittat rätt medicinering borde den kunna flyttas till ett annat rum, utan utrustning? Och varför får inte jag börja trappa ner mina mediciner (som finns kvar i blodet i upp till två veckor efter man slutat medicinera) innan jag läggs in? Mycket mystiskt.
Igår somnade jag ensam i ett mörkt rum. Ingen dörr behövde stå öppen mot någon korridor. Ingen lampa behövde vara tänd för att övervakningsfilen inte skulle bli för stor. Inga dubbla larm på mitt bröst. Jag vaknade av att klockan ringde och kunde gå upp utan att behöva vänta på att någon kom för att fälla ner grindarna och koppla loss mig från EKGt. Kunde laga min frukost själv. Kunde åka till skolan. Orkade förvisso inte vara kvar så länge men då kunde jag åka hem till den säng som är min alldeles egna och lägga mig under mina dubbla täcken istället för under landstingsfiltar och lakan. Jag har på mig ett specialinköpt linne med knappar, som inte behöver dras över huvudet. Mina lena, nyrakade ben ser en aning förvånade ut. De som utsats för den sparade, extra bra rakhyveln bara för att jag skulle slippa känna mig obekväm och orakad när läkaren skulle klämma, lyfta och dra för att undersöka dem. Väskan står fortfarande halvuppackad på golvet. Jag packar upp mössan som skulle skyla ett blödande huvud med ett ruffsigt hår tvättat med aceton på måndag och drar den över mitt helt ostuckna huvud och nytvättade hår för att gå och handla.
Visst är det skönt att vara hemma.
Nu ska här laddas om. På måndag åker jag ner igen för att träffa sjukgymnasten på tisdag. Samma dag ska jag åka tillbaka för att kunna vara med på Master Class på onsdagen. Det är svårt att hitta motivation till att spela när det gör så ont. När jag bestämt mig för att inte söka. Inte alls. Jag ska till Sandviken, ju förr desto bättre.
Vecka 11 är nästa lediga tid för anfallsregristrering. För tillfället är den min. Jag blir inte inlagd i Sandviken förrän undersökningen är klar. Det är nog det sämsta med att den blev uppskjuten.
Ladda om. Anpassa sig.
Kommentarer
Trackback
