Dröm och verklighet
Jag måste berätta om ännu en dag som inte blev som den skulle.
Planen var bra, en önskedröm som skulle bli sann. Sovmorgon. Äntligen skulle jag sova ut. Tröttheten har fått mig att känna mig svimfärdig de senaste dagarna men jag har inte tagit mig tid att vila. Nu skulle jag sova tills jag vaknade av mig själv, ta en lång dusch och laga goda matlådor. Gå till skolan runt lunch, stanna sent och öva om jag orkade. Gå på välgörenhetskonserten som anordnats till förmån för Haiti.
Tio i åtta ringer pappa. Kris och katastrof. Schemaändringar. Ingen kan vara med Hjalmar på eftermiddagen. Omställningarna sker på rutin. Jag hinner. Drar på mig mammas gamla gravidbyxor som på något sätt hamnat hemma hos mig, tar tröjan jag hade igår och slänger ner ett paket nudlar i väskan. Får skjuts med fröken för ska någon övning ske måste den ske på förmiddagen. Flyttar kvartettrepet. Igen. Efter SHOFövning kommer pappa och hämtar mig. Hjalmar sitter nyväckt och lycklig i bilen. Maten står på spisen i Hertsjö. Där elden måste hållas vid liv dygnet runt för att det inte ska bli utkylt och dörren hänger på trasiga gångjärn. Dagen är fin. Hjalmar är ett solsken och jag känner mig oroväckande lugn och harmonisk. Jag missar satslära och pianolektion. Det gör mig ingenting. Just idag kan jag räkna ut själv att jag inte är något ljushuvud, jag behöver inte få det bekräftat. Pappas schema ändras otaliga gånger under dagen. Tjugo över fem kommer han för att skjutsa hem mig. Halv sex ska han vara på ett styrelsemöte på Granbergsskolan. Det är lugnt, jag går därifrån. Jag skäms tillräckligt mycket sedan SHOFövningen för att gå tillbaka till skolan istället för direkt hem. Kroppen står liksom över all smärta och trötthet. "Jag har inget val" säger den och tuffar på. Efter en och en halv timmes mycket effiktiv övning ger den upp. Noterna flimrar. Intonationen sviker. Jag är hungrig. Halv nio är jag äntligen hemma. Nudelpaketet känns en evighet bort. Jag diskar medan riset kokar.
Matlådorna till imorgon är klara. Kläderna framplockade. Väskan packad. Jag har just tinat ett uns med en kopp varm mjölk. De senaste dagarna har jag tänkt att varje dag jag tar mig ur sängen är en bra dag. Min första tanke när jag vaknar har varit "Tänk så skönt att få lägga sig ikväll igen." Var hamnar då idag? Kroppen skriker och huvudet har redan gått och lagt sig. Men vad mycket jag klarade av. Vi får se om jag orkar duscha...
Planen var bra, en önskedröm som skulle bli sann. Sovmorgon. Äntligen skulle jag sova ut. Tröttheten har fått mig att känna mig svimfärdig de senaste dagarna men jag har inte tagit mig tid att vila. Nu skulle jag sova tills jag vaknade av mig själv, ta en lång dusch och laga goda matlådor. Gå till skolan runt lunch, stanna sent och öva om jag orkade. Gå på välgörenhetskonserten som anordnats till förmån för Haiti.
Tio i åtta ringer pappa. Kris och katastrof. Schemaändringar. Ingen kan vara med Hjalmar på eftermiddagen. Omställningarna sker på rutin. Jag hinner. Drar på mig mammas gamla gravidbyxor som på något sätt hamnat hemma hos mig, tar tröjan jag hade igår och slänger ner ett paket nudlar i väskan. Får skjuts med fröken för ska någon övning ske måste den ske på förmiddagen. Flyttar kvartettrepet. Igen. Efter SHOFövning kommer pappa och hämtar mig. Hjalmar sitter nyväckt och lycklig i bilen. Maten står på spisen i Hertsjö. Där elden måste hållas vid liv dygnet runt för att det inte ska bli utkylt och dörren hänger på trasiga gångjärn. Dagen är fin. Hjalmar är ett solsken och jag känner mig oroväckande lugn och harmonisk. Jag missar satslära och pianolektion. Det gör mig ingenting. Just idag kan jag räkna ut själv att jag inte är något ljushuvud, jag behöver inte få det bekräftat. Pappas schema ändras otaliga gånger under dagen. Tjugo över fem kommer han för att skjutsa hem mig. Halv sex ska han vara på ett styrelsemöte på Granbergsskolan. Det är lugnt, jag går därifrån. Jag skäms tillräckligt mycket sedan SHOFövningen för att gå tillbaka till skolan istället för direkt hem. Kroppen står liksom över all smärta och trötthet. "Jag har inget val" säger den och tuffar på. Efter en och en halv timmes mycket effiktiv övning ger den upp. Noterna flimrar. Intonationen sviker. Jag är hungrig. Halv nio är jag äntligen hemma. Nudelpaketet känns en evighet bort. Jag diskar medan riset kokar.
Matlådorna till imorgon är klara. Kläderna framplockade. Väskan packad. Jag har just tinat ett uns med en kopp varm mjölk. De senaste dagarna har jag tänkt att varje dag jag tar mig ur sängen är en bra dag. Min första tanke när jag vaknar har varit "Tänk så skönt att få lägga sig ikväll igen." Var hamnar då idag? Kroppen skriker och huvudet har redan gått och lagt sig. Men vad mycket jag klarade av. Vi får se om jag orkar duscha...
Kommentarer
Trackback
