Drömmar
De flesta i min ålder har nog en smula ångest inför framtiden. Vad ska jag göra? Vad är värt att satsa på? Vad vill jag med mitt liv? De flesta jag träffar inom vården, och framförallt inom psykiatrin, är mycket intresserade av mina tankar om framtiden. Det är enkelt att säga att allt blir bra. Det brukar ordna sig. Det här går snart över...
Men vad har jag egentligen för framtid? Samtalet med neurologen som borde komma snart. Undersökningen i Uppsala. Hur tänker de då? "Den kan ta upp till en vecka" sa de i Bollnäs. Att trappa ner tegretol tar sex veckor. Förra gången var jag utan kramper i en månad. Utan medicinen har kramperna kommit i skov med upp till sex månaders mellanrum. Hur ska de lyckas se till att jag är på rätt ställe rätt vecka?
Min största skräck är att jag faktiskt börjar krampa men att det inte syns något på EEGt. Vad händer då? Ska jag fortsätta krampa och samtidigt träffa en ny psykstab? Jag ser framför mig hur min sista chans att komma in på musikhögskolan försvinner i veckor av kramper och förvirrade möten. Det behöver inte bli så. Visst, inte. Men det ligger skrämmande nära att anta.
Vilka drömmar ska jag våga ha kvar? Att gå en riktig utbildning, på riktigt, känns så fruktansvärt långt borta. De senaste tre åren har det hetat specialanpassat, extra dispens och gör så mycket du orkar. Jag vet inte om jag någonsin kommer orka igen. Att vilja men inte orka måste förmodligen alla någongång lära sig att acceptera. Någon gång ger alla kroppar upp. Men mitt liv har inte ens börjat och huvudet skriker att det här är fel.
Drömmen om musikhögskolan har precis vågat ta form. Det kanske kan gå ändå. Kammarmusik i Västerås. Lärarutbildning i Malmö eller Göteborg. Jag kan bli fiolfröken! Så kommer tankarna jag inte vill ha. Det är nog bäst om jag kommer in i Västerås, annars måste jag förmodligen byta sjukhusfolk nu när jag äntligen har en grundstab jag trivs med. Ska jag berätta för mina nya klasskompisar och lärare? Vilken situation kommer jag vara i när vi börjar? Kommer jag klara av pressen utan att pressa mig själv för hårt?
Drömmen att klara av min egen ekonomi försvinner också i fjärran. Vilket sommarjobb skulle jag klara av? Jag vill komma tillbaka till demensboendet i sommar men orkar jag det? Kan jag tacka ja även om jag inte vet säkert att jag orkar? Blir jag en risk och en börda för den ordinarie personalen?
Drömmen om att resa. Så länge jag har mina mediciner vågar jag. De har hjälpt länge och de får mig att känna mig trygg. Det är inget problem att ta med så mycket att det skulle räcka i några månader i alla fall. Men när? Jag har varken råd eller tid. Och var? Att plocka frukt vid Medelhavet känns inte som någon hit. Inte heller vet jag hur bra jag lämpar mig för volontärarbete.
Så har jag dagarna som igår när allt gör ont och jag inte orkar någonting alls. Två av tre projekt fullföljdes men tog musten ur mig totalt. Då det är svårt att ens drömma. Jag kommer ändå aldrig få mitt fiolspel att nå den nivån som krävs för att bli lärare. Drömmen om att undervisa i svenska och historia på gymnasiet överskuggas av tanken att behöva stå inför en klass varje dag och veta vad man ska säga. Hur kan jag drömma om att resa i världen om jag inte ens orkar gå ner för trapporna för att komma ut ett tag?
För att våga leva måste man drömma. För att våga drömma måste man leva.
Men vad har jag egentligen för framtid? Samtalet med neurologen som borde komma snart. Undersökningen i Uppsala. Hur tänker de då? "Den kan ta upp till en vecka" sa de i Bollnäs. Att trappa ner tegretol tar sex veckor. Förra gången var jag utan kramper i en månad. Utan medicinen har kramperna kommit i skov med upp till sex månaders mellanrum. Hur ska de lyckas se till att jag är på rätt ställe rätt vecka?
Min största skräck är att jag faktiskt börjar krampa men att det inte syns något på EEGt. Vad händer då? Ska jag fortsätta krampa och samtidigt träffa en ny psykstab? Jag ser framför mig hur min sista chans att komma in på musikhögskolan försvinner i veckor av kramper och förvirrade möten. Det behöver inte bli så. Visst, inte. Men det ligger skrämmande nära att anta.
Vilka drömmar ska jag våga ha kvar? Att gå en riktig utbildning, på riktigt, känns så fruktansvärt långt borta. De senaste tre åren har det hetat specialanpassat, extra dispens och gör så mycket du orkar. Jag vet inte om jag någonsin kommer orka igen. Att vilja men inte orka måste förmodligen alla någongång lära sig att acceptera. Någon gång ger alla kroppar upp. Men mitt liv har inte ens börjat och huvudet skriker att det här är fel.
Drömmen om musikhögskolan har precis vågat ta form. Det kanske kan gå ändå. Kammarmusik i Västerås. Lärarutbildning i Malmö eller Göteborg. Jag kan bli fiolfröken! Så kommer tankarna jag inte vill ha. Det är nog bäst om jag kommer in i Västerås, annars måste jag förmodligen byta sjukhusfolk nu när jag äntligen har en grundstab jag trivs med. Ska jag berätta för mina nya klasskompisar och lärare? Vilken situation kommer jag vara i när vi börjar? Kommer jag klara av pressen utan att pressa mig själv för hårt?
Drömmen att klara av min egen ekonomi försvinner också i fjärran. Vilket sommarjobb skulle jag klara av? Jag vill komma tillbaka till demensboendet i sommar men orkar jag det? Kan jag tacka ja även om jag inte vet säkert att jag orkar? Blir jag en risk och en börda för den ordinarie personalen?
Drömmen om att resa. Så länge jag har mina mediciner vågar jag. De har hjälpt länge och de får mig att känna mig trygg. Det är inget problem att ta med så mycket att det skulle räcka i några månader i alla fall. Men när? Jag har varken råd eller tid. Och var? Att plocka frukt vid Medelhavet känns inte som någon hit. Inte heller vet jag hur bra jag lämpar mig för volontärarbete.
Så har jag dagarna som igår när allt gör ont och jag inte orkar någonting alls. Två av tre projekt fullföljdes men tog musten ur mig totalt. Då det är svårt att ens drömma. Jag kommer ändå aldrig få mitt fiolspel att nå den nivån som krävs för att bli lärare. Drömmen om att undervisa i svenska och historia på gymnasiet överskuggas av tanken att behöva stå inför en klass varje dag och veta vad man ska säga. Hur kan jag drömma om att resa i världen om jag inte ens orkar gå ner för trapporna för att komma ut ett tag?
För att våga leva måste man drömma. För att våga drömma måste man leva.
Kommentarer
Trackback
