Höstmörker
Rätt ofta hamnar jag i situationer då jag vill men inte orkar. Det kan handla om vad som helst. Gå upp på morgonen, lyfta Hjalmar, äta, öva, diska... Det är oerhört frustrerande. Då om någonsin får jag öva min acceptans.
Mer sällan händer det att jag orkar men inte vill. Att säga nej till något bara för att ta det lugnt eller göra något annat är bland det svåraste som finns. Balansgången mellan att bli stolt för att jag klarade av att säga nej och att få dåligt samvete för att jag inte ställt upp är mycket smal. Oftast är det dock bra att säga nej - tror jag...
Den senaste veckan har jag upplevt en usel kombination av ovanstående exempel. Jag varken orkar eller vill. Någonting alls. I stort och i smått. Öva, plugga, vakna, umgås, vara ensam. Allt jag har haft energi till är att sova och sitta framför datorn och se filmer jag redan sett.
Naturligtvis har jag inte ägnat hela min vecka åt att göra det. Jag är bara väldigt bra på att överdriva. Jag gick hela den långa skogspromenaden. Jag var med på en fasligt lång körrepetition då jag dessutom stog upp. Jag har säkert gjort en massa andra saker också men det spelar ingen roll. Att jag gjort allt det där beror mest på att någon har dragit med mig utan att jag orkat säga nej. Trots att mycket egentligen är roligt finns känslan av att vilja gå hem och gömma mig under täcket hela tiden där.
Jag varken orkar eller vill och tiden bara fortsätter att ta mig närmare den punkt då jag måste fatta ett beslut angående den framtid jag inte vill ha. Jag varken orkar eller vill Västerås. Jag ser inte framemot att få spela och plugga längre. Inte heller studier i Uppsala känns lika lockande som förr.
Att få tillbaka kraften för att göra något fullt ut igen har varit min drivkraft men varje gång jag är nära att lyckas får jag börja om från början igen. Nu menar jag inte krampandet. De stora bakslagen leder också framåt och jag har alltid ett nytt utgångsläge när det värsta är över. Det är de mindre dipparna med smärtan och humöret som tar min kraft. Allt jag inte vill tänka på. Allt jag inte vill behöva tänka på. Pappersversionen av hur jag mår som hela tiden blir mer krånglig och obegriplig. Människor att kontakta. Väntan på människor som ska kontakta mig.
Nu ska jag masa mig iväg till skolan för att inte få panikångest för att jag inte gjort något under lovet på söndag kväll. Spotta i nävarna var det.
Mer sällan händer det att jag orkar men inte vill. Att säga nej till något bara för att ta det lugnt eller göra något annat är bland det svåraste som finns. Balansgången mellan att bli stolt för att jag klarade av att säga nej och att få dåligt samvete för att jag inte ställt upp är mycket smal. Oftast är det dock bra att säga nej - tror jag...
Den senaste veckan har jag upplevt en usel kombination av ovanstående exempel. Jag varken orkar eller vill. Någonting alls. I stort och i smått. Öva, plugga, vakna, umgås, vara ensam. Allt jag har haft energi till är att sova och sitta framför datorn och se filmer jag redan sett.
Naturligtvis har jag inte ägnat hela min vecka åt att göra det. Jag är bara väldigt bra på att överdriva. Jag gick hela den långa skogspromenaden. Jag var med på en fasligt lång körrepetition då jag dessutom stog upp. Jag har säkert gjort en massa andra saker också men det spelar ingen roll. Att jag gjort allt det där beror mest på att någon har dragit med mig utan att jag orkat säga nej. Trots att mycket egentligen är roligt finns känslan av att vilja gå hem och gömma mig under täcket hela tiden där.
Jag varken orkar eller vill och tiden bara fortsätter att ta mig närmare den punkt då jag måste fatta ett beslut angående den framtid jag inte vill ha. Jag varken orkar eller vill Västerås. Jag ser inte framemot att få spela och plugga längre. Inte heller studier i Uppsala känns lika lockande som förr.
Att få tillbaka kraften för att göra något fullt ut igen har varit min drivkraft men varje gång jag är nära att lyckas får jag börja om från början igen. Nu menar jag inte krampandet. De stora bakslagen leder också framåt och jag har alltid ett nytt utgångsläge när det värsta är över. Det är de mindre dipparna med smärtan och humöret som tar min kraft. Allt jag inte vill tänka på. Allt jag inte vill behöva tänka på. Pappersversionen av hur jag mår som hela tiden blir mer krånglig och obegriplig. Människor att kontakta. Väntan på människor som ska kontakta mig.
Nu ska jag masa mig iväg till skolan för att inte få panikångest för att jag inte gjort något under lovet på söndag kväll. Spotta i nävarna var det.
Kommentarer
Trackback
