Långt jävla inlägg som heter Eftertänksamhet
Efter min sånglektion idag pratade jag och M, the beloved sånglärare, kort om epilepsimedicin, inga farliga anfall, kramper, fallrisk och lite annat smått och gott. Hon nämnde en annan tjej hon kände som också börjat äta epilepsimedicin nyligen och hur trött hon verkade vara. Tjejen hade gått från att vara teaterapa till zombie sedan det första anfall hon fått under ett Luciatåg förra året. Stackars tjej. Jag får i alla fall vara rätt pigg emellanåt, trots att jag fortfarande sover 15 - 16 timmar om dygnet.
Så tänker jag tillbaka. December - mars, tre månader, maj - augusti. Augusti 2007, början av trean, då jag var så trött så jag somnade överallt, då jag tog någon sväng förbi akuten i veckan på grund av nya anfall. Då jag knappt orkade prata, inte sov, inte åt, blödde näsblod stup i kvarten och framförallt vägrade inse hur dåligt jag mådde. Till slut gick jag med på att åka hem och vila över en helg - och blev kvar i fjorton veckor. (se cirka vart tredje inlägg i bloggen två år tillbaka).
Jag vill gärna prata med den andra tjejen. Jag vet inte riktigt vad jag har att säga henne. "Det går över" eller "Man vänjer sig". Allt låter fånigt. Det går inte över. Jag har fortfarande lika ont som den dag i maj 2007 jag satt utanför Synagogan i Budapest och mina ben började säga ifrån. Den enda skillnaden är att nu gör det ont överallt. Jag gör fortfarande slut på ett paket alvedon på en vecka. Jag känner mig fortfarande en smula dum för att jag inte kan följa med i samtal, inte riktigt tar in vad som sägs, inte riktigt hör, inte riktigt ser. Jag blir fortfarande lika frustrerad när jag formulerat en replik i en diskussion när vännerna för längesedan bytt ämne.
Lite stolt är jag också för att jag ser de saker som blivit bättre. Jag är inte lika petnoga nu. Det var liksom ingen idé att försöka längre. För att dra en gamal goding "Jag sänkte kraven och blev mer nöjd med mig själv." Jag sket i allt och blev modigare. Vågar mindre. Vågar mer. Älskar livet med hela mig.
Jag och den andra tjejen verkar vara tämligen olika. Någon teaterapa har jag aldrig varit men ingen kan säga att jag inte levde ett (över)aktivt liv under mina första två år i Uppsala. Föreställningar, föreläsningar och föreningar var vad jag andades. Om jag har förstått saken rätt har tjejen haft ett anfall, vilket väger ganska lätt mot mina sextiotre. Tjejen har en solklar diagnos, vilket jag inte har. Tjejens anfall ger henne inga kramper (lucky bastard). Tjejen har inte ont. Tjejen har (förhoppningsvis) inte varit med om något liknande den mindre roliga händelsen jag nämnt någon gång som gör att mina kramper på ett logiskt sätt skulle kunna ha en psykologisk grund.
Det skulle enkelt kunna bli helt fel. Det är inte vad jag skrivit här jag vill säga henne. I så fall skulle den stackarn väl bli helt sänkt. Jag skulle vilja ge henne en kram och säga Håll ut! Det finns hjälp att få och har man tur hjälper den faktiskt. Det kan ta förjävligt lång tid och vara förjävligt jobbigt men så är livet ibland. Det som är vackert och fantastiskt blir inte mindre vackert och fantastiskt för att man har en skitkropp att dras med. Jag har levt med min skitkropp i snart två år blir nu äntligen tagen på allvar. Jag är på uppåtgående - och jag hejar på tjejen.
Så tänker jag tillbaka. December - mars, tre månader, maj - augusti. Augusti 2007, början av trean, då jag var så trött så jag somnade överallt, då jag tog någon sväng förbi akuten i veckan på grund av nya anfall. Då jag knappt orkade prata, inte sov, inte åt, blödde näsblod stup i kvarten och framförallt vägrade inse hur dåligt jag mådde. Till slut gick jag med på att åka hem och vila över en helg - och blev kvar i fjorton veckor. (se cirka vart tredje inlägg i bloggen två år tillbaka).
Jag vill gärna prata med den andra tjejen. Jag vet inte riktigt vad jag har att säga henne. "Det går över" eller "Man vänjer sig". Allt låter fånigt. Det går inte över. Jag har fortfarande lika ont som den dag i maj 2007 jag satt utanför Synagogan i Budapest och mina ben började säga ifrån. Den enda skillnaden är att nu gör det ont överallt. Jag gör fortfarande slut på ett paket alvedon på en vecka. Jag känner mig fortfarande en smula dum för att jag inte kan följa med i samtal, inte riktigt tar in vad som sägs, inte riktigt hör, inte riktigt ser. Jag blir fortfarande lika frustrerad när jag formulerat en replik i en diskussion när vännerna för längesedan bytt ämne.
Lite stolt är jag också för att jag ser de saker som blivit bättre. Jag är inte lika petnoga nu. Det var liksom ingen idé att försöka längre. För att dra en gamal goding "Jag sänkte kraven och blev mer nöjd med mig själv." Jag sket i allt och blev modigare. Vågar mindre. Vågar mer. Älskar livet med hela mig.
Jag och den andra tjejen verkar vara tämligen olika. Någon teaterapa har jag aldrig varit men ingen kan säga att jag inte levde ett (över)aktivt liv under mina första två år i Uppsala. Föreställningar, föreläsningar och föreningar var vad jag andades. Om jag har förstått saken rätt har tjejen haft ett anfall, vilket väger ganska lätt mot mina sextiotre. Tjejen har en solklar diagnos, vilket jag inte har. Tjejens anfall ger henne inga kramper (lucky bastard). Tjejen har inte ont. Tjejen har (förhoppningsvis) inte varit med om något liknande den mindre roliga händelsen jag nämnt någon gång som gör att mina kramper på ett logiskt sätt skulle kunna ha en psykologisk grund.
Det skulle enkelt kunna bli helt fel. Det är inte vad jag skrivit här jag vill säga henne. I så fall skulle den stackarn väl bli helt sänkt. Jag skulle vilja ge henne en kram och säga Håll ut! Det finns hjälp att få och har man tur hjälper den faktiskt. Det kan ta förjävligt lång tid och vara förjävligt jobbigt men så är livet ibland. Det som är vackert och fantastiskt blir inte mindre vackert och fantastiskt för att man har en skitkropp att dras med. Jag har levt med min skitkropp i snart två år blir nu äntligen tagen på allvar. Jag är på uppåtgående - och jag hejar på tjejen.
Kommentarer
Trackback
