bananpannkaka

Jag är så glad att jag har just de tre jag har: Haydns violinkonsert i C-dur, Svendsens Romanze och Kabalevskys violinkonsert i C-dur.

Om jag var tekniskt lagd skulle jag länka till youtube eller spotify här men så är inte fallet, ni får leta själva.

Balansen är perfekt.

I Svendsen får jag uttrycka all min sorg och längtan. Sorgen över allt som inte blev som det skulle och längtan efter en kropp som kan bära mig genom livet.

I Kabalevsky får jag vara riktigt jävla förbannad och på något sätt överlycklig samtidigt. Där ryms känslorna som exploderar, som inte får plats i det utrymme som avsetts för dem. När jag spelar blir den del av mig som vill skrika och gråta och hoppa och slå lugn.

Och så Haydn, på sätt och vis det svåraste av dem alla. Hur uttrycker man trygghet? Hur spelar man en sprudlande glädje som inte är okontrollerbar men inte heller tillbakahållen. Lugn och säker, bara en aning nyckfull och lite, lite dramatisk. Lika naturlig som en fågel. Lätt och självklar och ljus.

Styckena sammanfattar mina år på Folkis. All dramatik och de jobbiga känslosvängarna finns med. Besvilkelse, ilska och sorg också lugnet och tilliten i att nu blir allt bra. Nu är det över. Glädjen i att utvecklas musikaliskt och självförtroendemässigt (snyggt ord men ni förstår vad jag menar). Den obeskrivliga glädjen när allt faller på plats. Allt jag har fått. Allt jag har blivit. Allt jag är.