Festernas fest
Jag klarade det! Jag var så himla rädd att återvändaren skulle bli en mardöm men det gick hur bra som helst! Trots den jävla ryggen och de jävla benen och den jävla kroppen i största allmänhet kom jag i tid till förberedelserna före festen. Jag bar bord och sprang i trappor. Det är knappt jag kan tro det själv.
Jag deltog i speeddating med skolans alla ettor. Tänk er att sitta i en ring och prata med en ny person varannan minut i en gympasal där åttio andra personer också pratar om man knappt klarar av att följa med i ett vanligt samtal. Det är mäktigt när man märker att man överlevt.
Fikat var lyckat och hur mysigt som helst. Där slutade min hjärna fungera ett tag. Jag gick vilse i källaren när jag skulle stryka mitt Lucialinne och så glömde jag samtliga portkoder i skolan så när jag väl hittat ut fick jag stå och frysa ett tag.
När själva festen började ville jag bara skrika "Ser ni hur snygg jag är? Ser ni att jag går som er? Ser ni att jag kan böja på knäna rätt och att jag svänger på skulderpartiet? Ser ni att mina fötter är lätta och att jag kan bära saker utan att ramla? Ser ni att idag är allt som det ska?"
Jag bar tunga severingsfat och serverade kladdkaka. Jag tillochmed dansade fast jag aldrig trott det skulle hända igen. När jag är så trött hinner jag bli medveten om att jag tänker att jag ska utföra en rörelse innan jag faktiskt gör det och det är ingen hit om man dansar. Allt blir liksom förskjutet och jag blir mycket förvirrad.
Vid elva tog mina ipren slut men jag klarade av att dansa (och sitta på en stol och se på de dansande) i hela två timmar till. Strax efter ett gick det inte längre men då hade jag redan fått ut så mycket mer av festen än jag väntat. Det känns alltid jobbigt att gå hem före alla andra för att man inte orkar längre. Jag hatar tanken på att andra ska tänka att det är typiskt mig att gå så fort festen har börjat. Men jag kan inte vara missnöjd med gårdagen. Den var helt och hållet perfekt.
Jag deltog i speeddating med skolans alla ettor. Tänk er att sitta i en ring och prata med en ny person varannan minut i en gympasal där åttio andra personer också pratar om man knappt klarar av att följa med i ett vanligt samtal. Det är mäktigt när man märker att man överlevt.
Fikat var lyckat och hur mysigt som helst. Där slutade min hjärna fungera ett tag. Jag gick vilse i källaren när jag skulle stryka mitt Lucialinne och så glömde jag samtliga portkoder i skolan så när jag väl hittat ut fick jag stå och frysa ett tag.
När själva festen började ville jag bara skrika "Ser ni hur snygg jag är? Ser ni att jag går som er? Ser ni att jag kan böja på knäna rätt och att jag svänger på skulderpartiet? Ser ni att mina fötter är lätta och att jag kan bära saker utan att ramla? Ser ni att idag är allt som det ska?"
Jag bar tunga severingsfat och serverade kladdkaka. Jag tillochmed dansade fast jag aldrig trott det skulle hända igen. När jag är så trött hinner jag bli medveten om att jag tänker att jag ska utföra en rörelse innan jag faktiskt gör det och det är ingen hit om man dansar. Allt blir liksom förskjutet och jag blir mycket förvirrad.
Vid elva tog mina ipren slut men jag klarade av att dansa (och sitta på en stol och se på de dansande) i hela två timmar till. Strax efter ett gick det inte längre men då hade jag redan fått ut så mycket mer av festen än jag väntat. Det känns alltid jobbigt att gå hem före alla andra för att man inte orkar längre. Jag hatar tanken på att andra ska tänka att det är typiskt mig att gå så fort festen har börjat. Men jag kan inte vara missnöjd med gårdagen. Den var helt och hållet perfekt.
Kommentarer
Trackback
