bananpannkaka

En slutsats som kan dras från föregående inlägg är att jag inte spelade på hela helgen. Måndagen blev trots allt bra. Jag brukar känna mig som en kasserad disktrasa efter dagens två lektioner, eftersom jag har svårt att hänga med och känner mig allmänt dum, men idag var jag helt uppåt. Solen sken och jag vågade spela ut. Några toner blev väl fel men värre saker har hänt. När klockan var fyra hade jag bara spenderat tjugo minuter i övningsrummet av de rekommenderade fyra timmarna och började känna mig lite stressad. Men inte ens den påtagliga tidspressen fick mitt humör att sjunka. Det är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång, tänkte jag.

Då ringde telefonen.

I september 2007 träffade jag sjukgymnasternas sjukgymnast för första gången. Hon är banne mig perfekt. Äntligen mötte jag en människa som verkade förstå mig, som verkade veta vad problemet rörde sig om och ännu bättre - som verkade ha en lösning. Så började remisskarusellen... kanintefåvårdiläneteftersomärskriveniettannatblablabla... ni som följt bloggen kan det där vid det här laget. Den tredje människan jag träffade i Bollnäs, strax innan jul 2007, beslutade att jag äntligen skulle få den remiss för specialistvård jag behövde. Tack Jesus! Men hjälpte det tror ni? Nej, det vet ni ju att det inte gjorde. Inte förrän i juli 2008 träffade jag the dear sjukgymnast igen - då papper skickats fram och tillbaka i oändlighet. Min första tid för behandling, märk väl - detta över ett och ett halvt år sedan mina problem uppstod, bokades till den nionde oktober. Too bad att remissen för specialistvård gick ut den trettonde augusti.

Måste det inte vara höjden av ett antiklimax att en remiss hinner gå ut innan behandlingen påbörjats? Börjar karusellen om nu? Vem ska jag kontakta för att få en ny remiss? Ska man skratta eller gråta?