Dancing Queen
Gårdagen. Friheten. Oktoberstämman i Uppsala, i år i konserthuset.
Glädje i gemenskapen och samspelet i GUF, om än inte på topp just den kvällen. Bortglömd tillhörighet med spelmanslaget. Så längesedan men nu väckt på nytt. Tänk att jag orkade hålla mig stående på scenen i nästan två timmar! Vad kan vara mer fantastiskt att dansa? Tre danser i rad! Fantastiskt! Bitarna som plötsligt föll på plats. Stegen blev rätt. Takten föll sig naturlig. Jag dansade nästan utan att tänka och tvekade inte att tacka ja när jag blev uppbjuden. Jag vågade för äntligen kunde jag lita på mig själv. Jag kan. Jag orkar. Att spela och dansa en hel natt är få förunnat. Att leva i musiken, genom musiken, är en känsla omöjlig att beskriva. Något jag önskade att alla skulle få uppleva någon gång i sitt liv.
"Fy fan, vad roligt vi har det!" för att citera en vän.
När stället stängde klockan två vandrade jag för andra gången lycklig genom en sovande stad. Minnen från studentnatten infann sig omedelbart. Samma känsla av trygghet och fullbordan. Det är så livet ska vara. Det är möjligt att jag inte är någon Dancing Queen i sin rätta bemärkelse. Visst snubblar jag och gör fel fortfarande och i den tredje dansen har högerbenet onekligen svårt att hänga med. Men jag fixar det. den glädje och frihet jag finner i rörelsen gör att själva själen dansar och mitt inre skrattar när musiken lyfter mig och hindrar mig från att falla. Det är så livet ska vara.
Glädje i gemenskapen och samspelet i GUF, om än inte på topp just den kvällen. Bortglömd tillhörighet med spelmanslaget. Så längesedan men nu väckt på nytt. Tänk att jag orkade hålla mig stående på scenen i nästan två timmar! Vad kan vara mer fantastiskt att dansa? Tre danser i rad! Fantastiskt! Bitarna som plötsligt föll på plats. Stegen blev rätt. Takten föll sig naturlig. Jag dansade nästan utan att tänka och tvekade inte att tacka ja när jag blev uppbjuden. Jag vågade för äntligen kunde jag lita på mig själv. Jag kan. Jag orkar. Att spela och dansa en hel natt är få förunnat. Att leva i musiken, genom musiken, är en känsla omöjlig att beskriva. Något jag önskade att alla skulle få uppleva någon gång i sitt liv.
"Fy fan, vad roligt vi har det!" för att citera en vän.
När stället stängde klockan två vandrade jag för andra gången lycklig genom en sovande stad. Minnen från studentnatten infann sig omedelbart. Samma känsla av trygghet och fullbordan. Det är så livet ska vara. Det är möjligt att jag inte är någon Dancing Queen i sin rätta bemärkelse. Visst snubblar jag och gör fel fortfarande och i den tredje dansen har högerbenet onekligen svårt att hänga med. Men jag fixar det. den glädje och frihet jag finner i rörelsen gör att själva själen dansar och mitt inre skrattar när musiken lyfter mig och hindrar mig från att falla. Det är så livet ska vara.
Kommentarer
Trackback
