bananpannkaka

...men ännu är jag på benen. Anledningen till rådande farlighet är dagens behandling hos tidigare nämnda kinesiolog. Den gången slutade det mindre bra. Egentligen kan man ju inte veta om anfallen berodde på behandlingen, att jag pressat mig själv för hårt eller något helt annat. Lite läskigt tycker jag dock det är i alla fall. Det verkar som tur är gå bra, och ska jag lyckas ramla ihop innan jag går och lägger mig får jag skynda mig. En sak som förändrat läget markant är att jag efter den första behandlingen (åtminstone trodde att jag) mådde hur bra som helst. Idag sov jag middag i två timmar, har ont överallt och mår allmänt pissigt. Man ska ta det onda med det goda. Nu gråter Hjalmar.

I morgon bitti sticker jag till Uppsala. Förutom ett antal besök på Ackis (fem i dagsläget, verkar det som) kommer resan att resultera i mer förvirring än vanligt. Redag idag är jag övertygad om att det är lördag och det ser inte ut att bli bättre. Vem har någonsin varit ledsen för att ha fem lördagar i en vecka?