ibland känner man sig lite ensam
dagen förflöt som så: (med tillhörade natt)
Jag sov knappt mellan måndagen och tisdagen på grund av svåra andningssvårigheter. Jag snöt mig, nös, hostade och snörvlade som en galning.
På morgonen fick jag ångest över om jag skulle åka till skolan trots sömnbrist, rinnande ögon, disfunktionell hals och näsa samt en huvudvärk som inte går att beskriva. Slutligen bestämde jag mig för att stanna hemma och skriva den historiauppsats och få undan de uppgifter jag har kvar i Psykologi A som jag börjar få panik över. Ska man skriva och läsa är det bra om man kan sitta upp. Det är inget måste, men det är absolut bekvämast. Att ligga på mage med lyft huvud funkade inte heller. Eftersom jag i vaket tillstånd måste koncentrera mig för att få mina ögon att fungera som de ska och jag just då inte hade särskilt stor koncentrationsförmåga sket jag helt enkelt i dem. Orkade inte bry mig. Följden av detta blev att jag som max fick till ett hyfsat tunnelseende så att jag kunde kravla iväg till toaletten, äta frukost och prata i telefonen. Det sysslade jag med fram till tolv ungefär. Då mådde jag bättre och gick upp för att äta lunch.
Senare pendlade jag mellan datorn och sängen. Klockan två insåg jag att jag måste sova en stund om jag skulle orka se cityakuten halv tre. Så gjorde jag, sen sov jag lite till, sen var klockan halv sex och jag hade en bokad tvättid. Den kunde inte struntas i så det blev ett rusande i trappor med tvätt resten av kvällen. Iförd pyamas och tofflor, med en frisyr som påminde om en halvklippt tuppkyckling. Snygg var jag.
Det jag ville komma fram till var att jag inte har träffat en enda människa på hela dagen. Jag har pratat med den snälla personen som förstod vad jag sanär jag sjukanmälde mig, min kära moder och läkaren som ringde för att berätta om mina provsvar som kommit. (som vanligt låg samtliga lite för nära gränserna för vad som är normalt, de ska tas om om en månad för att följas upp. detta kan vara förklaringen på mystiska blåmärken, näsblod och blödande öron). Några sms skickade jag också. Och just, förlåt Rebecka, jag tror jag var vaken de fem sista minutrarna du var hemma i morse.
Inte ett ord har jag skrivit och paniken är inte ett dugg nertonad. Men jag får väl försöka förstå att jag förmodligen kommer att överleva även om jag skulle få IG i samtliga resterande kurser. Värre än så blir det inte. Det viktigaste är alltid att bli frisk. Trots att man bara är förkyld.
Jag sov knappt mellan måndagen och tisdagen på grund av svåra andningssvårigheter. Jag snöt mig, nös, hostade och snörvlade som en galning.
På morgonen fick jag ångest över om jag skulle åka till skolan trots sömnbrist, rinnande ögon, disfunktionell hals och näsa samt en huvudvärk som inte går att beskriva. Slutligen bestämde jag mig för att stanna hemma och skriva den historiauppsats och få undan de uppgifter jag har kvar i Psykologi A som jag börjar få panik över. Ska man skriva och läsa är det bra om man kan sitta upp. Det är inget måste, men det är absolut bekvämast. Att ligga på mage med lyft huvud funkade inte heller. Eftersom jag i vaket tillstånd måste koncentrera mig för att få mina ögon att fungera som de ska och jag just då inte hade särskilt stor koncentrationsförmåga sket jag helt enkelt i dem. Orkade inte bry mig. Följden av detta blev att jag som max fick till ett hyfsat tunnelseende så att jag kunde kravla iväg till toaletten, äta frukost och prata i telefonen. Det sysslade jag med fram till tolv ungefär. Då mådde jag bättre och gick upp för att äta lunch.
Senare pendlade jag mellan datorn och sängen. Klockan två insåg jag att jag måste sova en stund om jag skulle orka se cityakuten halv tre. Så gjorde jag, sen sov jag lite till, sen var klockan halv sex och jag hade en bokad tvättid. Den kunde inte struntas i så det blev ett rusande i trappor med tvätt resten av kvällen. Iförd pyamas och tofflor, med en frisyr som påminde om en halvklippt tuppkyckling. Snygg var jag.
Det jag ville komma fram till var att jag inte har träffat en enda människa på hela dagen. Jag har pratat med den snälla personen som förstod vad jag sanär jag sjukanmälde mig, min kära moder och läkaren som ringde för att berätta om mina provsvar som kommit. (som vanligt låg samtliga lite för nära gränserna för vad som är normalt, de ska tas om om en månad för att följas upp. detta kan vara förklaringen på mystiska blåmärken, näsblod och blödande öron). Några sms skickade jag också. Och just, förlåt Rebecka, jag tror jag var vaken de fem sista minutrarna du var hemma i morse.
Inte ett ord har jag skrivit och paniken är inte ett dugg nertonad. Men jag får väl försöka förstå att jag förmodligen kommer att överleva även om jag skulle få IG i samtliga resterande kurser. Värre än så blir det inte. Det viktigaste är alltid att bli frisk. Trots att man bara är förkyld.
Kommentarer
Trackback
