Hej underbara morgon!

Solen skiner, jag har löst hela melodikrysset alldeles själv, kom upp tidigt och har redan ätit frukost, Rebecka är och tränar. Hon ska till Stockholm senare idag. Jag har pratat med mamma i nästan en timme. Härligt. Fats stackars mormor, stackars alla? Snart ska jag dusch och sen ska jag nog ta en promenad. Kanske är tiden inne att ta ner adventsstjärnan nu, och byta gardiner. Så ska jag skriva klart historiauppsatsen i helgen så att jag har gott om tid att läsa igenom och finslipa den sen. Spela ska jag också göra. Det är otroligt skönt att vara glad igen. De senaste dagarna har varit lite låga. Att det måste göra så infernaliskt ont! Det tycker jag det ska sluta med! Men, men, vem sa att det skulle vara lätt att leva? Allt jag kan göra är att tro att det ska bli bra. För mig, för alla. Det var svårast att förstå att jag inte kan få någon annan att tro. Jag kan bara hoppas och tro att de någon gång vill, kan försöka att tro. Utan att kräva svar på allt, utan att förvänta sig mirakel. Och även när man tror med hela sig finns det saker man inte förstår. Saker som bara är fel, som inte borde få vara som de är. Ändå är de viktiga på sitt sätt. För någon, någon gång kommer varje händelse att betyda skillnaden mellan glädje och sorg, eller bara en stund av vila. A small amount of time.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0