Det är snart mååååndag morgon

Jag lovad att uppdatera, ångrade mig för att jag borde göra tusen andra saker men om jag inte skriver något nu kommer jag att bubbla över av bra idéer jag inte får förstöra på denna satans blogg! Det var faktiskt riktigt längesen jag skrev något jag verkligen blev nöjd med. Snart börjar litterär gestaltning, hoppar det blir bättre då.

Helgen har varit fantastisk. Det var så skönt att komma hem, och precis lagom länge, lagom mycket av allt. Jag funderar på att flytta hem igen efter studenten. HA! Hade någon sagt så till mig för tre år sedan då jag höll på att gå under av längtan att komma ifrån den lilla ynkans hålan och alla som bodde där hade jag skrattat dem rakt i ansiktet. Aldrig i livet att jag skulle komma tillbaka dit! Någonsin!

Men vad gör man. Helt plötsligt svämmar stan över med människor man trivs med, möjligheter till jobb, roliga och bra kurser jag vill gå och kan behöva i framtiden, möjligheter att ta körkort samt det lilla livet som kommer i sommar som mina föräldrar under inga omständigheter skulle klara av att uppfostra själva! Jag ger mig själv en mycket stor roll i formandet av mina tre felfria bröder och det skulle aldrig falla mig in att lämna en unge i deras vård. Nej, nu skojar jag. Saken är den att jag älskar småbarn, riktigt små barn, ju mindre desto bättre. Från det att jag lärde mig gå tills jag var i tioårsåldern (och förmodligen längre än så) var jag konstant gravid. Fotbollar, kuddar, cykelhjälmar? allt som kunde tänja ut en T-shirt och få en att se riktigt gravid ut kunde användas, och användes flitigt. Alla böcker lästes otaliga gånger och inte ett spädbarn inom en mil fick lämnas ifred från mina vårdande händer. Hur någon stod ut med mig är en gåta.

När min förste bror, Emil, kom till världen var jag drygt ett och ett halvt år gammal. Kunde väl gå och prata på sin höjd. Tusen gånger har jag hört historien om hur jag tultar in på BB, stäcker armarna mot barnet och säger Får jag han? Det var en uppmaning, ingen fråga. När bror två kom, Simon, var jag sex. Det var ingen idé att försöka hålla honom från mig. Villkoren var att jag lade skötbordet på golvet och satt ner och åkte på rumpan med ungen i knäet ner för trappan. Och Adam, som kom två och ett halvt år senare? Ja, det är ett under att han överhuvudtaget kan gå. Så vad händer nu? Syskon nummer fyra är på väg och systeryster som haft världen som planerad arbetsplats överväger att flytta hem till föräldrarna och vara nyttig i ett år. Minst. Är jag patetisk, smart eller bara obegripligt dumsnäll? Det spelar väl egentligen ingen roll, bara alla blir glada, och stan har ju andra fördelar. Framförallt ska man inte ge sig ut i världen utan ett öre på fickan ett halvår eller mindre sedan man bott hemma av andra skäl. Det vore inte smart alls.

Bara för att vara ännu smartare ska jag nu avsluta denna svamliga text och skriva ihop en italienska-presentation som jag ska hålla imorgon, skulle ha hållit i fredags? Jag kanske rent utav skriver något bättre då, vem vet?

Ska passa på att tipsa om ett test jag såg i Saras bilddagbok: Hur synd är det om dig? Jag fick en snygg bild på en riktigt ful fisk och de tröstande raderna att det faktiskt är synd om mig, 49 procent synd till och med. Vet inte varför, kanske för att jag inte förstår hur jag ska göra för att kopiera bilden och lägga in den här. Länken ska ni åtminstone få: http://www.voolife.com/games/quizz/  

 

God natt alla dönickar, vi ses i ett annat liv.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0