bananpannkaka

Hittade den här texten i ett block för några dagar sen. Minns inte exakt när jag skrev den men det var inte så längesedan. Ibland är det tungt.

Jag är inte längre en del av klassen. Återigen ensam. Inte intresserad. Konstig och fel. Vill inte vara med på deras fester. Vill inte supa mig full och tappa greppet om den verklighet jag äntligen hittat tillbaka till. Vill inte såra, tjata, fördöma. Blir ledsen för att jag vet att skam är svårare att hantera än ilska. Lilla gumman. Jag vill hjälpa. Men hur mycket tror Han att man orkar med egentligen? Och jag förstår varken vart dina eller mina sorger kom ifrån från början. Konkret.

Jag reser genom de utblottade byarna där det förtryckta folket naivt fortsätter plöja den utarmade jorden. De fortsätter envist tro att världen är en god plats att leva på och att mänskligheten i grund och botten är god. Jag undrar hur långt det ska behöva gå innan de kan inse att det inte är så.

Förvirring.