bananpannkaka

nu är jag glad igen. inte överlycklig och urflippad utan bara lung och nöjd med tillvaron. jag känner mig som en spinnande katt på en dyna i ett soligt kök en sommardag. allt löser sig. jag kommer lyckas med att både få en behandling och jobba på måndag. måste dock ta ledigt från skolan i dessa stressiga tider, inte kul, men jag är helt överygad om att det behövs.

för första gången i mitt liv känner jag att det är bättre för alla om jag är i skolan så lite som möjligt. en konstig känsla. jag som har tyckt att det inte är något konstigt med att sitta kvar och plugga till efter tio, eller göra mattediagnoser på nyårsafton. varför inte? trots att jag har vilat och vilat i en evighet måste jag fortsätta. det tar emot, nu borde jag väl ha energi till övers för att driva ett kärnkraftverk eller nåt. men icke. det får bli till att mesa till det lite sista terminen. hela jag har sagt ifrån. hit men inte längre. och snart är det slut. jag kommer alltid att längta tillbaka. men jag är färdig med det nu, snart i alla fall.

dagen har varit tillfredsställande social. jag har pratat munnen ur led med sara, slappat i sofforna med en annan sara (och naturligtvis gjort en massa engelskauppgifter samtidigt) och gått på stan med ingrid. ren lycka. jag slår vad om att jag sken som en sol hela tiden.

nu ska jag skriva den satans uppsatsen. ddet ska vara färdignotat och färdigformulerat vid tio. om jag orkar ska jag börja med analysen, annars får den komma till liv imorgon när jag är dömd till en massa dödtid i datasalen mellan skolgång och fiollektion. det ordnar sig. det ordnar sig alltid.